Välkommen!

Välkommen till denna lilla weblog. Eller "blogg" som det heter på modern nysvenska.

     Här ska jag att presentera en nästan 90 år gammal liten tidskrift, "Hobby", som redan under sin korta existens i 1920-talets begynnelse var ett intressant men något udda blomster i dåtidens svenska redaktionella rabatt.

     Då ett bloggverktyg av detta slag inte är något idealisk instrument för att presentera historiskt material av denna typ har jag tvingats anpassa verkligheten efter kartan, och inte tvärtom som normalt hade varit fallet.

     "Dubbel italiensk bokföring" och "omvänd polsk notation" är måhända bekanta begrepp för somliga, här nödgas jag således bidra jag till den allmänna förvirringen med ytterligare ett begrepp, "reverserad svensk blogghistorik".

     Det innebär att tidningens olika utgåvor, totalt åtta till antalet, kommer att presenteras i omvänd tids- och datumordning i förhållande till en "normal" blogg av denna typ, där det senast skrivna hamnar först och överst. Här är det tvärtom: Det senaste hamnar sist och längst bak.

     Detta för att göra det så enkelt som möjligt för dig som bloggbesökare att bläddra igenom utgåvorna av Hobby i den kronologiska ordning som jag lägger upp dem, från första numret till det sista och från början till slut.

     För att ytterligare späda på förvirringen en smula, men underlätta navigeringen, finns de olika numren/utgåvorna av tidningen enkelt åtkomliga under rullgardinsmenyn här ovan till höger, mellan de små sidorubrikerna Hobby och Hobbytomten. Men, återigen, i omvänd ordning.

     Således återfinns första numret, nummer 1, av tidningen under augusti (långt ned i menyn) och sista numret, nummer 8, så småningom under januari (överst i menyn).

Lathund för den ännu förvirrade:

Nummer 1 = augusti
Nummer 2 = juli
Nummer 3 = juni
Nummer 4 = maj
Nummer 5 = april
Nummer 6 = mars
Nummer 7 = februari
Nummer 8 = januari

Trevlig läsning önskar Hobbytomten!

Tidskriften Hobby, nr 1 anno 1923 (sid 1)

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster,
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

Sveriges första renodlade hobbytidning har snart 90 år på nacken. Den utkom 1923 med en entusiastisk yngling vid namn Gösta Holmström som redaktör.

     Utgivningstiden var kort men intensiv: Sammanlagt publicerades åtta utgåvor om 16 sidor ungefär "hvar fjortonde dag" mellan den 17 februari och 12 juni 1923. Sedan var det slut på detta tidiga tidningsäventyr i den svenska hobbybranschen.

     Tidningen hette kort och gott "Hobby", med logotyp i tidsenligt sirlig handskriftstil och dåtidens hetaste hobbyämnen som programförklaring i tidningshuvudet: Sport, film, radio, uppfinningar och äventyr. Tryckfärgen var genomgående svart på svagt ärtgrönt papper.

     Den första omslagssidan såg ut så här, med en djärv våghals som medelst motorcykel tar ett skutt över ett framångande tåg...

Tidskriften Hobby, nr 1 anno 1923 (sid 2)

Brokig bakgrund. "Redaktörens memorial" upptar hela sidan 2, där Gösta Holmström, alias Editor, presenterar sig själv och sin brokiga bakgrund som tidningsman. 
     Han tycks såväl för sin ålder som för tiden vara en tämligen berest man, och hade vistats nära ett år i USA för att lära sig det senaste inom det journalistiska hantverket och även besökt Panama, förmodligen i samma veva och för att bese den nyligen färdigställda kanalen. Vi får även veta anledningen till  tidningens gröna pappersfärg:
     "Hobby" är en ungdomstidning och grönt är den eviga ungdomens färg. Dessutom tycker redaktör'n att färgen är "stilig". Vidare inspiration till det gröna bladet kan spåras till såväl Benjamin Franklin som Francois Rabelais.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Redaktörens memorial

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster,
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

En presentation.
Till en början kanske jag kan få ta mig friheten att föreställa mig. Eftersom denna sida kallas redaktörens memorial lönar det ju sig knappt att söka förtiga, att jag är redaktören. Det vill säga den, som har allt obehaget med att ge ut tidningen. Det besvär, som ligger i att läsa tidningen, överlåter jag ädelmodigt åt läsekretsen. Vad skulle den annars vara till?

Nåväl, jag är en ganska ung man. Infödd stockholmare och som sådan att betrakta som i det närmaste inbiten. Jag har roat mig med en smula journalistik. Skrivit till landsortstidningar om Kronans inlösen av ströängar i Västerbotten och om beviljandet av gödselvårdslån till Västergötland. Dessutom har jag ägnat mina krafter åt så kallade dagliga huvudstadstidningar och skrivit om elektriska skurmaskiner och vedpriser. Utan att bli odödlig på kuppen. Sedan har jag varit utlandskorrespondent och skrivit om automobilindustri och läget på fraktmarknaden. Om jag sedan talar om, att jag rest något litet och på min längsta resa inte kommit längre än till Panama, kan det vara nog med skrävel för den här gången.

Nu håller jag på att ge ut Hobby. Men Ni ska inte tro, att detta skett på grund. av en plötslig nyck utan förberedelser. Nej då, den saken har varit på tal mycket länge. För att gå i land därmed har jag tillbringat nära ett år i Amerika för att lära mig de sista finesserna inom tidningsvärlden.

Men Ni ska inte tro, att Hobby nu är sådan, som jag skulle vilja ha den. Långt därifrån. Men vi ska ta det sakta i början, tills vi fått fast mark under fötterna. Sedan ska Ni få se på en tidning, som inte går av för hackor. Det blir då, det. Nu ska jag bara berätta för Er om:

Benjamin Franklins mamma och Allers Familjejournal.
Jo, saken var den, att mr Ben. Franklin inte bara var åskledarens uppfinnare och en tämligen stor statsman. Han var därjämte en av förgrundsmännen inom journalistiken. Och den historia jag skulle berätta nu, handlade om, när Franklin skulle starta sin tidning. Hans gamla moder klappade honom på axeln och sade bekymrad:

»Käre Ben., inte kan det löna sig att ge ut en tidning. Vi ha ju redan två tidningar i Amerika!»

Fastän jag nu inte uppfunnit någon åskledare eller eljest är någon Benjamin Franklin, inte ens i mina egna ögon eller i min mammas, har det inte alls hindrat alla, som jag mött att utropa:

»Inte lönar det sig att starta nya tidningar. Det finns ju så många förut!»

Ja, det är ju sant. Vi ha ju både »Allers Familjejournal» och »Allt för Alla». Så det är ju högt spel. Mycket högt spel.

Men det oaktat 
har jag inte tvekat ett ögonblick att släppa ut min »Hobby» i. marknaden. Vad jag nu närmast väntar på är, att man skall göra sig löjlig över den gröna färgen. Varför skulle man inte det? Grönt är ju ungdomens och oförståndets färg och jag är beredd på, att konkurrenterna kommer att kalla tidningen för »Gröngölingen», försåvitt de inte kunna hitta på något roligare. Jag tvivlar inte alls på, att de komma att försöka, men jag tvivlar på att de lyckas. För min egen del, tycker jag att den gröna färgen är stilig.

Grönt är den eviga ungdomens färg. Grönt är vårens färg. Grönt är den vackraste färg man gärna kan ta på en tidning, om man inte kan tillåta sig att stoltsera med vitt paradpapper å la »Vanity Fair» eller forna tiders Idun. Men en ungdomstidning ska inte vara tryckt på paradpapper.

En ungdomstidning
ska vara framför allt pigg och vaken, aktuell, underhållande, behärskad men inte moraliserande, slagfärdig men inte sensationslysten, väl skriven men inte kvasi-litterär. Den ska vara en enhet, en tidning och inte pytt-i-panna på allt mellan himmel och jord.
 
Och nu till sist, tillåt mig att citera Rabelais, vilken inom parentes sagt inte tilltalar mig något vidare. Alltså:

»Tagen hunden till exempel. Liksom den bören I med klokhet uppsnusa, utlukta och uppskatta dessa mustiga och vackra böcker; det gäller för Eder, först att vara snabba i loppet och därefter djärva att gripa själva rovet. Vidare, att genom omsorgsfullt läsande och ideligt övervägande krossa benet och utsuga den närande märgen. Det vill säga, vad jag menar är, att I genom läsningen skolen bliva kloka och starka människor. Ty i dem skolen I finna en helt ny smak och ett förborgat vetande, som skall uppenbara för Eder mycket höga sanningar och underfulla mysterier.»

Naturligtvis får jag tacka för, att Ni velat läsa igenom dessa digra spalter. Nästa gång, vi råkas, ska jag berätta, vad som hänt under mellantiden och vilka överraskningar jag då till äventyrs kan ha att bjuda på.

Editor.

Tidskriften Hobby, nr 1 anno 1923 (sid 3)

Unik produkt. Sidan 3 upptas till större delen av en programförklaring för den nya tidningen i form av en högtidlig Anmälan. Här framhåller redaktör Holmgren det faktum att tidningen "Hobby" är en verkligt unik och självständig produkt, utan direkta förebilder såväl inom- som utomlands. "Varken annonsgeschäft eller försumpad boulevardavisa", som redaktör'n själv uttrycker det.

     Möjligen är "Hobby" även såväl Europas som världens äldsta hobbytidning. Om lösnummerpriset, 30 öre, sägs att det "onekligen är mycket" men att priset behövs "för att få företaget att gå ihop". Med dagens ögon kan denna lilla initiala ursäkt synas besynnerlig, med tanke på att 30 öre år 1923 motsvarar knappt åtta kronor idag...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster,
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

ANMÄLAN.
Om den här tidningen kan åtminstone sägas, att den är ovanlig, eller hur?

Det finns bara två gröna tidningar i Europa. Den ena är grundad av Northcliffe — en av hans bästa idéer för övrigt — den andra är Hobby.

Hur länge har icke den svenska allmänheten saknat en tidning av detta slag?

Hobby är tidningen för vakna och pigga nutidsmänniskor. Idén är absolut självständig. Alltså inget uppkok på utländskt mönster. För resten skall tidningen tala för sig själv. Det är det enda rätta.

Program ha vi naturligtvis, men det är inte lätt att räkna upp allting i början. Vi ska följa med vår tid och laga så att Hobby innehåller allt, som kan roa intelligent folk. En förnäm och hyfsad ton ska vi också vinnlägga oss om. Det kommer kanske att i viss mån verka välgörande på nutida veckotidningsläsare. En på samma gång saklig, flott och sympatisk tidning — se där vad vi vilja åstadkomma.

Hobby är varken annonsgeschäft eller försumpad boulevardavisa. Annonsprejeriet är oss förhatligt. Vi emotse med entusiasm och förtröstan den tid, då vi kunna säga till en svensk affärsman: Annonsera i Hobby. Den har så och så stor spridning och en annons i vår tidning betalar sig tiofallt.

Den dagen är ännu icke kommen. Vår begynnelseupplaga överstiger nämligen icke 10,000 ex. Vi måste börja anspråkslöst — det är livets lag. För att få företaget att gå ihop måste vi även ta 30 öre för detta nummer, vilket onekligen är mycket men så fort tidningen börjar gå ämna vi att sänka priset ögonblickligen.

Vi älska icke direkt amerikanisering och kopiera icke amerikanska förebilder, vilket annars tycks vara på modet just nu. Detta hindrar emellertid icke, att vi ha de ypperligaste förbindelser med Amerika och räkna bland tidningens medarbetre ett flertal av Amerikas bästa pennor.

Tidningens redaktion har knutit förbindelser med representanter för de flesta större nationaliteter. Vi kunna sålunda utlova originalartiklar från Tyskland, England, Frankrike, Ryssland, Italien, Turkiet, Japan, Kina, Armenien, Belgien samt Equador.

I samtliga dessa länder har redaktionen, personliga vänner. Bl. a. ha vi planlagt en stor serie originalartiklar, behandlande universitetslivet i olika länder, vilken torde komma att intressera en betydligt bredare publik än enbart de akademiska kretsarna.

De fackliga avdelningarna komma att behandlas av särskilda specialister på varje område.

Vi vilja icke lova ut alltför mycket i början, men så mycket kunna vi säga, att i fråga om saklighet och roande innehåll skall Hobby alltid beflita sig om att stå bland de främsta. Många idéer och överraskningar ha vi även i beredskap — icke minst rörande berättelser och följetongsavdelning.

Vårt bildmaterial utlovas bli non plus ultra.

Första numret har utkommit. N:r 2 kommer om fjorton dagar.

Redaktionen.

***

Om man har radioflugan
vilket varenda svensk pojke skulle ha, att döma efter pressens ansträngningar att predika om den saken, kan man bygga sig själv en billig och bra radiouppsättning. Detta går till på så sätt, att man samlar pengar i fjorton dagar så att man har råd att efter den tidens utgång köpa ett nummer av »Hobby's» å trettio öre, en uppsättning av detaljritningar, utförda av »Hobby's» radioexpert á cirka sjuttiofem öre och sedan har litet pengar över till material.

***

Alltså.
I nästa nummer av Hobby (detta nummer var ju bara ett provnummer och en presentation) kommer en verklig radioexpert att sätta i gång med anvisningar och upplysningar. Vi kunna utlova något alldeles extra finfint i den vägen, så det är kanske bäst och billigast, att varje inbiten eller nyförvärvad radioentusiast genast prenumererar på tidningen. Ingen behöver ångra sig.

Tidskriften Hobby, nr 1 anno 1923 (sid 4)

Goldbergvariationerna. Tidningens första egentliga artikel handlar om skämttecknare. Då, för 90 år sedan, ett mycket välbetalt högstatusyrke — åtminstone i USA — möjligen jämförbart med senare tiders inne- och statusyrken som arkitekter, reklamare, börsnissar och IT-människor. Idag existerar vare sig skämtteckningen eller skämttecknaren längre, då behovet av utfyllnad i spalterna i form av passbitar i modern tidningsproduktion har eliminerats av datorrevolutionen.
     Skämttecknaren är idag lika död som blysättningstidens ombrytare. Beträffande de skämttecknarlöner som omtalas i artikeln kan nämnas att 100 000 dollar i 1923 års penningvärde motsvarar cirka två miljoner dollar idag, dvs drygt 13 miljoner kronor...
     Och den R L Goldberg som nämns i artikeln är ingen mindre än Reuben Lucius "Rube" Goldberg, för senare tiders publik kanske mest känd för de sanslöst invecklade makalösa manicker som bär hans namn.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Amerikanska skämttecknare.
MED 10,000 á 100,000 DOLLARS OM ÅRET.

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster,
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

Världens bäst betalda skämttecknare finnas i Amerika. Ett antal av dem äro även tvivelsutan världens duktigaste, t. ex. Sidney Smith, Bud Fischer, Clare Briggs, R. L. Goldberg, Fontaine Fox m. fl.

Ämnet har förlänats en viss aktualitet genom vår inhemska tecknare Jacobssons omskrivna kontroverser med några tidningsherrar i Amerika, som enligt uppgift exploaterat svenskens typ Adamson. Det skulle ha gått så till, att Jacobsson förletts skriva under ett kontrakt, vari bl. a. ensamrätten till nämnda figur tillerkänts den amerikanska avisan. Denna skulle då — enligt vad J. själv lär påstå — ha funnit svensken för dyr samt till följd därav skickat honom på porten och anställt ett par billigare amerikanska tecknare i stället, som fingo till uppdrag att fullfölja den av Jacobsson lancerade idén. Vi ha inte haft möjlighet att kontrollera riktigheten av de lämnade uppgifterna i detta fall, så mycket är emellertid säkert, att amerikanska tidningar i regel äro långt ifrån knussliga, när det är fråga om att betala bra karrikatyrtecknare.

De veta mycket väl vad dylika äro värda, och de vid amerikanska tidningar anställda skämttecknarna åtnjuta ofta nog gage, som helt enkelt verka otroliga för svenska öron. »Mutt och Jeff» är väl en skämtteckningsserie, som hela världen känner till — om inte från tidningarna så från bio. Nåväl, den talangfulle pappan till denna världsberömda serie åtnjuter alltnog en årslön av omkring 50,000 dollars, vilket är ungefär 250,000 kronor i svenska pengar. Men det finns de, som ha mer ändå.

Upphovsmannen till den i Sverige från »Allt för Alla» kända typen »Knutte Knopp» har 150,000 dollars om året, d.v.s. över en halv miljon kronor. Han heter Goldberg och började sin bana som anspråkslös annonstecknare med 15 dollars i veckan. Sidney Smith — uppfinnaren av »Gumps»-serien — har 100,000 om året. Lika mycket ha Clare Briggs och Fontaine Fox och ett par till.

Som vi se är det inte småslantar de amerikanska skämttecknarna håva in. Att vara en uppskattad karrikatyrist i Amerika är minsann inte det sämsta.

Vi måste även erkänna, att de amerikanska karrikatyristerna stå i en klass för sig. En del av dem — såsom Bud Fischer, Goldberg, Sidney Smith, George Mc Manus o. s. v. — äro absolut oupphunna.

Ingen svensk karrikatyrist kan mäta sig med dem. En enastående virtuositet och flotthet i utförandet är i deras produktion förenad med en sällsynt humor, en verklig amerikansk humor, som smittar även den trumpnaste medborgaren och lockar fram ett leende på de trumpnaste läppar.

Vem kan väl motstå Mutt och Jeff, när de uppenbara sig i tidningen eller på den vita duken med sina obetalbara miner, sin torra ungkarlshumor och amerikanska slagfärdighet. De uttrycka den sanna humorn, och därför rycka de alla med sig, alldeles som Charlie Chaplin och Harold Lloyd bland filmkomikerna.

Ännu frodigare blommar humorn hos sådana ritstiftets mästare som Sidney Smilh och Goldberg. Dessa två äro utan tvivel de flottaste och mest habila karrikatyrister, som existerat. Deras produktivitet är lika vidunderlig som deras fabulationsförmåga. Deras fantasi känner inga gränser, deras uppfinningsförmåga är outtömlig.

Sidney Smith skulle kunna kallas Amerikas Oscar Andersson. Både till uppslaget och själva stilen påminna hans alster mycket om vår O. A. — den störste karrikatyrist som vårt land ägt.

(Artikeln fortsätter på nästa sida)

Tidskriften Hobby, nr 1 anno 1923 (sid 5)

Filatelifilosofi.  Att samla frimärken är en uppbygglig fritidssysselsättning som "åligger utövaren noggrann renlighet och minutiös ordning samtidigt med att det uppodlar blicken för det estetiska" får vi veta i denna artikel av signaturen A.B. Dessutom får vi stifta en smula bekantskap med författaren Jack Londons hustru Charmian.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster,
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

(Skämttecknare... Forts. från föreg. sida)

Det är intet tvivel om, att om O.A. levat nu och tecknat för amerikanska tidningar, skulle han ha haft bortemot en halv miljon om året och egen bil.

Samtliga här uppräknade amerikanska tecknare ha naturligtvis sina egna bilar. Sidney Smith låter sin Marmonvagn figurera i sina skämtserier. Hans bildkarrikatyrer äro oerhört populära. Sidney Smith har avbildat sig själv sittande i en elegant Rolls Royce rökande en stor havanna körande förbi en fattig artist, som står på trottoarkanten. Smith säger till sig själv : »Va tusan har jag sett den där gynnaren förut?» Och den fattige artisten tänker: »Där är han, som kinesade hos mig i min ateljé så många nätter, när han inte hade kol att elda sin kamin med.»

Det berättas att Sidney Smith höll allmänheten i en sådan spänning med en skämtteckning i en av Chicagos dagstidningar, att folk stod i kö på morgonen utanför tidningsofficinen bara för att få se, hur serien skulle utveckla sig.

Sidney Smith tecknar numera för en syndikat, som levererar hem teckningar till 180 dagliga tidningar och 61 söndagstidningar i Amerika.

Den allsmäktige dollarns dragningskraft på karrikatyristerna har drivit upp standarden till det otroliga, och det är endast de allra största förmågorna som numera kunna slå sig fram i den oerhörda konkurrensen.

Amerika har på sistone lockat ett antal svenska tecknare över den stora dammen för att pröva sin lycka där borta. Förutom Jacobsson, vars sejour verkligen fick ett ytterst beklagligt slut, märkes den unge tecknaren Bergström, som torde vara välkänd för Strix' och Söndags-Nisses läsare.

Med den fond av äkta humor, som denne unga tecknare verkligen är begåvad med, skulle han möjligen kunna lyckas, om han även förstode att anpassa sig efter det amerikanska lynnet.              

***

FRIMÄRKENA

höra otvivelaktigt till de förnämsta och mest omhuldade samlareobjekten. Mången anser det visserligen naivt med detta samlande av »papperslappar», men icke desto mindre ökas oavlåtligen intresset för frimärkena, och filatelien, som detta hobby kallas, vinner alltjämt nya adepter. Nog måste man medgiva, att det vore trevligt att slå sig på tavlor, konstverk, gammalt silver etc, men få äro de som i ekonomiskt avseende äro så lyckligt lottade. Jag hade en gång tillfälle att under ägarens ledning bese en enastående samling silverpjäser: kaffekannor och sockerurnor, lysande prov på svensk guldsmedskonst från äldsta tid, som hopsamlats under en lång följd av år. Det sades mig, att en dylik kollektion icke längre kunde åstadkommas; det hela representerade ett värde, som, huru önskvärt det än vore, omöjliggjorde för staten att förvärva samlingen.

Nu finns det å andra sidan frimärken,som betinga enorma summor, om de ens kunna erhållas, därom lämnar t. ex. en förra året i Paris avhållen auktion tydligt vittnesbörd. En något originell herre vid namn Ferrari efterlämnade nämligen vid sin död en frimärkssamling, som inbragte över 8 1/4 millioner francs. Vissa dyrgrepar räddades för övrigt åt Sverige. Men, och det är dit jag ville komma, filatelien öppnar utsikt, även utan några nämnvärda penningeutlägg, för uppläggande av en samling, åtminstone av mindre dimensioner. Detta kan ske genom byte med jämnåriga eller därigenom att man vidtalar någon bekant å kontor eller i bank att skänka en kuverten, vari posten anländer. När samlaren väl kommit igång, yppar sig många tillfällen till samlingens förkovran, icke minst genom byte med utländska samlare.

Just på grund av sin inneboende natur medför detta samlande en hel del icke föraktliga kunskaper, till en början ifråga om geografi och historia, man bör naturligtvis känna det land, vars märken man samlar, och kunna sätta den bild, som pryder märket, i sammanhang med landets historia. Men det gäller också att särskilja förekommande olika färger, papperssorter m. m. Föräldrar och lärare kunna gott lugnas med det ur pedagogisk synpunkt viktigaste av allt: att frimärkssamlandet åligger utövaren noggrann renlighet och minutiös ordning samtidigt med att det uppodlar blicken för det estetiska, ty vad är väl en i och för sig god samling, om den icke är smakfullt uppsatt!

På grund av sin lättillgänglighet i förening med den förströelse filetalien erbjuder, är detta »hobby» något särskilt för ungdomen lekande, och det är därför tidskriften i efterföljande nummer kommer att bereda utrymme för några artiklar om frimärkssamlandet, som kunna bliva till nytta för nybörjare och mindre försigkomna på området.                    A. B.

***

Många äro kallade men...
På fredagen stod på Kungsgatan en större samling pojkar uppställda i en portgång. Förbigående undrade säkerligen, om det här var fråga om en större scoututflykt i snövädret eller om alla Norrmalms ungar samlats till denna plats av en eller annan lovlig anledning.
     Saken var den, att Fredrik Anderssons filmbyrå annonserat efter en pojke, som hade förutsättningar att bli en svensk Jackie Cooghan eller åtminstone en ny Anderssonskans Kalle.

***

Charmian K. London.
Jack Londons hustru, Charmian London eller Charmian Kittredge, som hennes författarnamn lyder, om vi inte missminna oss alltför mycket, skall komma till Sverige i vår för att hälsa på vänner och bekanta.

Var och en, som läst »På långfärd med Snark», kommer säkerligen ihåg den Charmian, som omtalas på så gott som varje sida i boken och vilken för övrigt hela verket är tillägnat.

Charmian London är själv författare, hon lärde väl sig en del, medan hon satt som sin mans maskinskriverska och hennes böcker äro rätt intressanta. Hon har en utpräglad kvinnlig noggrannhet och en viss episk bredd i berättandet. I hennes skildringar förekomma emellertid väl mycket av hänförande solnedgångar, »purple seas» och dylikt.

Tidskriften Hobby, nr 1 anno 1923 (sid 6)

Bättre förr? Notiser om stort och smått brukar alltid höra till de populäraste och mest lästa bitarna i en tidning. Så även i "Hobby" anno 1923. Här har redaktören gått loss med egna reflektioner och tyckanden om både det ena och det andra om tidens typiska fenomen, bl a spårvagnar, att det var bättre förr(!), en exotisk japan, regnrockar, en ångbil, flappers och Karlssons Klister, tryfferad med liten historisk "witz" — som möjligen var bättre förr...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ringlinjen <<<<<<<<< >>>>>>>>> Runt

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster,
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

FÖRR i tiden, eller närmare bestämt före det året nittonhundrafjorton hade man i staden Stockholm någonting, som kallades renhållning. Vi, som voro med på den tiden, kunna berätta om den saken. Då sopade man ihop gatsmutsen dymedelst sinnrika maskiner och då skottade man upp snöhögarna i slädar och vagnar för att sedan vräka dem i havet.
     Ja, det var då, det. Men nu. Ja, det kan man inte tala om. Försök själva att ta er fram med motorcykel över Gustaf Adolfs torg genom alla köckenmöddingarna eller inbilla er, att man kan komma över de femton körbanorna på Nybroplan utan galoscher. Ni kommer aldrig ifrån äventyret med livet.

***

PÅ TAL om livsfara: har ni gjort ett försök att åka i de nya spårvagnarna, de där, ni vet, med dörrar på mitten, vilka se ut som antediluvianska husdjur och på vilka man inte kan åka gratis på främre plattformen, ity där icke finnes någon plattform. Håll avgiften i beredskap, ha jämna pengar, gör er smal för att komma in genom dörrspringan, betala blixtsnabbt och ta inte upp utrymmet mitt i vagnen! Och försök sen komma av vid rätt hållplats!
     Fåfängligheters fåfänglighet. Idéen med de vagnarna bar man fått ifrån Amerika, varifrån vi få alla vansinnigheter alltifrån Pingströrelsen till saxofonen. Men i Amerika skaffade man sig dessa vagnar på den tiden, då de snäva kjolarna voro på modet för att damerna skulle kunna stiga upp i en spårvagn, utan att den allmänna moralen led någon avbräck. Nu ha vi ju inga snäva kjolar. Och vad ska vi då ha dessa släpvagnar till? Vad skall man över huvud taget ha en spårvagn till, som man inte kan åka gratis på? Dumheter.

***

HÄROM DAGEN passerade en japan slussen. Tänk er, att han passerade slussen med en vit kvinna i sällskap och att det inte blev någon folksamling. Vad tog det åt de goda stockholmarna? Antagligen sågo de inte japanen, eller också kom sig ingen för att börja titta, eller kanske var det ingen riktig japan. Men det skulle bara ha varit en neger.

***

PER ALBIN H:son har satt högfärdsdjävulen i alla kungliga huvudstadens beväringsmän. Det lär nämligen ha blivit tillåtet att till uniform bära civila regnrockar, hur vackert solen än skiner. Själva tro de, att de se ut som officerare. Eller åtminstone som reservofficerare.

***

EN TOMTJOBBARFIRMA på Kungsgatan har tagit sig före att visa skioptikonbilder på ett skynke, uppslaget på ställningarna till »Våran skyskrapa». Vi trodde, att det endast var K. F. U. M., som hade skioptikonbilder till specialitet.

***

HÄROM DAGEN hörde vi följande historia:
Läraren: — Även i fängelset gick det Josef väl, ty vem hade han med sig?
Lille Kalle: — Potifars hustru.
Historien lär inte vara alldeles ny, men den är god.

***

SPRINGGRABBAR, gymnasister och idrottstidningsredaktörer borde få fjorton dagars ledighet för att rätt kunna celebrera den så kallade tillställningen »bilernas täckta vecka». Denna institution är arrangerad på så sätt, att man i stället för att kosta på en utställning låter varje automobilfirma ställa ut en täckt bil i skyltfönstret. Idéen lär vara storartad. Åtminstone tro tidningarna det.

***

OSTERMANS bilfirma, ni vet, där mellan Sturebadet och Pickadilly, är värst. Osterman har en restaurantlokal, som han inte kan hyra ut, och den har man fyllt med bilar. Buick's nya modell är tilltalande, men där den Minervan, som man. ställt i fönstret, liknar en bättre vedbod i barockstil.

***

I DROSKTRAFIK går för närvarande en Stanley ångbil. Den ser ut att vara storartad. Vagnen är av senaste modellår.

***

KORTA PÄLSAR ha varit på modet i Amerika för flickor i tonåren. I början av vintern såg det nästan ut, som om det modet även skulle slå igenom hos oss, någonting som väl skulle behövas för att piffa upp den numera en smula luggslitna Strandvägspubliken. Men oh ve!
     Man tog hit tyska pälsimitationer i vidriga färger eller rättare »brist på färger» och inte ska ni tro, att de, som skulle ha pälsarna, fingo dem. Nej, nu gå backfischarnas mormödrar i korta pälsar utanför Dramaten och spela »Flappers».

***

FLAPPERS är för övrigt ett ord, som härmed erbjudes svenska folket till mera allmänt begagnande. Det är amerikanskt och betyder backfisch. Är lika svenskt som detta sistnämnda ord och låter bättre. Dessutom har det ingen nedsättande betydelse. En flapper ska ha: Lågskor med låga klackar, sportstrumpor, dito kjol, kort päls, ingen hatt, »bobbed hair».

***

SKIDVALLA. Nittonhundratjugutre års modell. Fås på alla bättre apotek mot läkarrecept: — en del ricinolja, två delar mackadam och en halv del Karlssons Klister.
     Med en dylik valla under skidorna tar man sig fram i stockholmsterrängen lika bra som om man hade de yppersta rullskridskor. Gör ett försök!

***

RUNDGNIST, rundradio och Broadcasting äro begrepp, som ännu spöka i folkmedvetandet eller rättare sagt i tidningarnas slaskspalter. Ordet uttalas på det amerikanska vulgärspråket, det vill säga det språk, som användes av radioentusiasterna — brräoudkäästinn.
     Rundradio låter fånigt. Varför inte tala Chicagosvenska och säga bredkastning. Det låter ju vackert.