Tidskriften Hobby, nr 1 anno 1923 (sid 2)

Brokig bakgrund. "Redaktörens memorial" upptar hela sidan 2, där Gösta Holmström, alias Editor, presenterar sig själv och sin brokiga bakgrund som tidningsman. 
     Han tycks såväl för sin ålder som för tiden vara en tämligen berest man, och hade vistats nära ett år i USA för att lära sig det senaste inom det journalistiska hantverket och även besökt Panama, förmodligen i samma veva och för att bese den nyligen färdigställda kanalen. Vi får även veta anledningen till  tidningens gröna pappersfärg:
     "Hobby" är en ungdomstidning och grönt är den eviga ungdomens färg. Dessutom tycker redaktör'n att färgen är "stilig". Vidare inspiration till det gröna bladet kan spåras till såväl Benjamin Franklin som Francois Rabelais.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Redaktörens memorial

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster,
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

En presentation.
Till en början kanske jag kan få ta mig friheten att föreställa mig. Eftersom denna sida kallas redaktörens memorial lönar det ju sig knappt att söka förtiga, att jag är redaktören. Det vill säga den, som har allt obehaget med att ge ut tidningen. Det besvär, som ligger i att läsa tidningen, överlåter jag ädelmodigt åt läsekretsen. Vad skulle den annars vara till?

Nåväl, jag är en ganska ung man. Infödd stockholmare och som sådan att betrakta som i det närmaste inbiten. Jag har roat mig med en smula journalistik. Skrivit till landsortstidningar om Kronans inlösen av ströängar i Västerbotten och om beviljandet av gödselvårdslån till Västergötland. Dessutom har jag ägnat mina krafter åt så kallade dagliga huvudstadstidningar och skrivit om elektriska skurmaskiner och vedpriser. Utan att bli odödlig på kuppen. Sedan har jag varit utlandskorrespondent och skrivit om automobilindustri och läget på fraktmarknaden. Om jag sedan talar om, att jag rest något litet och på min längsta resa inte kommit längre än till Panama, kan det vara nog med skrävel för den här gången.

Nu håller jag på att ge ut Hobby. Men Ni ska inte tro, att detta skett på grund. av en plötslig nyck utan förberedelser. Nej då, den saken har varit på tal mycket länge. För att gå i land därmed har jag tillbringat nära ett år i Amerika för att lära mig de sista finesserna inom tidningsvärlden.

Men Ni ska inte tro, att Hobby nu är sådan, som jag skulle vilja ha den. Långt därifrån. Men vi ska ta det sakta i början, tills vi fått fast mark under fötterna. Sedan ska Ni få se på en tidning, som inte går av för hackor. Det blir då, det. Nu ska jag bara berätta för Er om:

Benjamin Franklins mamma och Allers Familjejournal.
Jo, saken var den, att mr Ben. Franklin inte bara var åskledarens uppfinnare och en tämligen stor statsman. Han var därjämte en av förgrundsmännen inom journalistiken. Och den historia jag skulle berätta nu, handlade om, när Franklin skulle starta sin tidning. Hans gamla moder klappade honom på axeln och sade bekymrad:

»Käre Ben., inte kan det löna sig att ge ut en tidning. Vi ha ju redan två tidningar i Amerika!»

Fastän jag nu inte uppfunnit någon åskledare eller eljest är någon Benjamin Franklin, inte ens i mina egna ögon eller i min mammas, har det inte alls hindrat alla, som jag mött att utropa:

»Inte lönar det sig att starta nya tidningar. Det finns ju så många förut!»

Ja, det är ju sant. Vi ha ju både »Allers Familjejournal» och »Allt för Alla». Så det är ju högt spel. Mycket högt spel.

Men det oaktat 
har jag inte tvekat ett ögonblick att släppa ut min »Hobby» i. marknaden. Vad jag nu närmast väntar på är, att man skall göra sig löjlig över den gröna färgen. Varför skulle man inte det? Grönt är ju ungdomens och oförståndets färg och jag är beredd på, att konkurrenterna kommer att kalla tidningen för »Gröngölingen», försåvitt de inte kunna hitta på något roligare. Jag tvivlar inte alls på, att de komma att försöka, men jag tvivlar på att de lyckas. För min egen del, tycker jag att den gröna färgen är stilig.

Grönt är den eviga ungdomens färg. Grönt är vårens färg. Grönt är den vackraste färg man gärna kan ta på en tidning, om man inte kan tillåta sig att stoltsera med vitt paradpapper å la »Vanity Fair» eller forna tiders Idun. Men en ungdomstidning ska inte vara tryckt på paradpapper.

En ungdomstidning
ska vara framför allt pigg och vaken, aktuell, underhållande, behärskad men inte moraliserande, slagfärdig men inte sensationslysten, väl skriven men inte kvasi-litterär. Den ska vara en enhet, en tidning och inte pytt-i-panna på allt mellan himmel och jord.
 
Och nu till sist, tillåt mig att citera Rabelais, vilken inom parentes sagt inte tilltalar mig något vidare. Alltså:

»Tagen hunden till exempel. Liksom den bören I med klokhet uppsnusa, utlukta och uppskatta dessa mustiga och vackra böcker; det gäller för Eder, först att vara snabba i loppet och därefter djärva att gripa själva rovet. Vidare, att genom omsorgsfullt läsande och ideligt övervägande krossa benet och utsuga den närande märgen. Det vill säga, vad jag menar är, att I genom läsningen skolen bliva kloka och starka människor. Ty i dem skolen I finna en helt ny smak och ett förborgat vetande, som skall uppenbara för Eder mycket höga sanningar och underfulla mysterier.»

Naturligtvis får jag tacka för, att Ni velat läsa igenom dessa digra spalter. Nästa gång, vi råkas, ska jag berätta, vad som hänt under mellantiden och vilka överraskningar jag då till äventyrs kan ha att bjuda på.

Editor.