 |
| Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, klicka igen för att förstora till läsbar storlek. |
ingen var sann, och ingen kunde egentligen säga, om vatten verkligen hade kommit fram, då han viftade med slagrutan.
En kväll skickades Maroux ut med en patrull. Fyra eller fem av dem voro avdelade att rekognoscera terrängen mellan linjerna utan någon särskild annan uppgift. De försvunno i natten och voro på väg tillbaka, då månen plötsligt tittade fram som en jättelik fackla. De togo sin tillflykt till krevadhål i marken.
Faran gick över och sedan sutto de där i en grupp utan att veta, var de voro. De sågo inte ett sken, inte ett gevärsskott, som kunde utmärka ställningarnas läge, ingenting utom det ogenomträngliga mörkret. De voro förlorade i mörkret och natten, de tre hundra meterna, som skilde dem från egna linjer, kunde lika väl ha varit lika många mil. Då diskuterade de situationen i viskande ton.
— Den där vägen. — Nej åt andra hållet. — Jag känner ju igen popplarna vid vägen där borta.
Slutligen märkte de Maroux, stående på alla fyra, undersökande foten av ett träd.
— Vad gör du? frågade Loustreau förvånad.
— Tittar efter mossa! svarade den andre utan att låta störa sig, den växer nordsidan.
Hittade han verkligen någon mossa på det kullskjutna sönderslitna träd? Det är nog föga troligt, men i det han reste sig hastigt, pekade han mot en punkt vid horisonten: »Den vägen», sade han.
— Är du säker? insisterade Loustreau en smula misstänksam.
— Jag kan se lika bra på natten, som på dagen; kom ni bara.
Utan vidare tvekan och hållande sig i den utpekade riktningen ledde han patrullen rätt mot de tyska linjerna, där den möttes av skott. Att de kommo helskinnade ur ulvens näste allesamman hör till dessa mirakel, som hände dagligen under kriget. Men Manoux' rykte som listig filur hade lidit en betänklig avbräck.
Från den dagen blev han en skottavla för Loustreau' ironi. — »Jo, du är allt en jädrans storskytt, och som smugglare skulle du allt passa bäst som biträde åt en begravningsentreprenör.»
Maroux förblev oberörd av dessa anInärkningar. För att försvara sig och återvinna sin popularitet lovade han att snärja kaniner så det skulle räcka till hela gänget. I två veckor var han sysselsatt att snärja kaniner med snaror av telefontråd. Han placerade dem överallt och i trakten hördes i riktning från reservgravarna vilda svordomar från dem, som fastnat i snarorna och spillt ut sin dyrbara soppa i gyttjan.
Loustreau, som fångade kaniner, gjorde livet till en börda för smugglaren. Maroux fann tröst i att taga under sina vingars skugga de yngsta rekryterna och gröngölingarna, men till slut förlorade han även dem.
Så kom den sista septemberattacken. Maroux hade fått en ny kappa och Loustreau, vilken själv behövde en sådan, fick tillfälle att klandra igen, varvid han inte försummade att nämna en hel del saker, i synnerhet det, att den förmenta smugglaren bara var en förtennare.
Vi togo två skyttegravslinjer men vid den tredje stötte vi på kraftigt motstånd. Under ett hagel av 21:or och maskingevär hade vi tagit vår tillflykt till en övergiven grav. Den listiga filuren hade ensam sökt bättre skydd i ett hörn, som han utsett för sig själv.
Natten gick ganska livligt till och på morgonen var det första vi sågo kroppen av Maroux utsträckt i sin nya kappa...
— Stackars kräk, suckade Loustreau, jag visste, att det inte var någon idé att ge honom en ny kappa.
***
RADIO(Forts. från sid 7.)
Avstämningsspolar, tillverkade enligt beskrivning i några av de utkomna radioböckerna, förorsaka ofta sina tillverkare svårigheter, då det är svårt, att jämnt och snyggt bortskrapa isoleringen från trådarna så att glidkontakterna få god anläggning. Detta är i synnerhet fallet, om spolarna äro lindade med bomullsomspunnen tråd.
Ett enkelt och bra sätt att göra detta, är att ta ett pappstycke, lika långt som spolen och rulla detta över spolen så att en cirka fem millimeter bred ränna bildas över trådarna, där kontaktfjädern skall ligga an. Pappstycket fastbindes därefter stadigt.
Tag nu en träbit och skärp dess ena ända, så att den går ned i rännan. Fäst därefter medelst Karlssons Klister eller något starkt lim ett stycke medelgrov smärgelduk över kanten på trästycket. Genom att fila fram och tillbaka i rännan erhålles en jämn och fin kontaktyta. Sedan pappen borttagits, bestrykes rännans kanter med tjock schellak för att binda isoleringen.
***
I stället för aforismer.1. En socialist är en människa, som tror sig vara proletär.
2. En högerman är en proletär, som tror sig vara icke socialist.
3. Ett statsråd är en förborgerligad typ av socialist.
4. En liberal är ingenting.
5. En kommunist är norrlänning.
6. Allt detta är lögn.
7. Till en viss grad.
***
En verklig nyhet.Panoptikon, det nöjespalats, vilket vid sidan av Biologiska Museet, Carl XIII:s staty och Kungliga Slottet utgör huvudstadens förnämsta attraktion för främlingar, kommer att bestå ännu ett år framåt. Lyckliga Stockholm!
***
En modern levnadsregel.Unge man! Gift dig aldrig, innan du får sådana inkomster, att du kan skaffa dig egen radioapparat!
***
Den nyvordne bilägaren (till chaufören, som håller ut armen i en sväng)— Håll i ratten med båda händerna, människa, jag ska nog tala om, när det börjar regna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar