Tidskriften Hobby, nr 2 anno 1923 (sid 10)

Ytterligare en ganska poänglös utfyllnadshistoria, denna gång hämtad från det nyligen avslutade stora kriget. Idag kan man bara undra hur en sådan här kria ens kunde komma i tryck. Fanns det verkligen inget bättre eller mer engagerande att publicera? Och orkade någon läsa ens då?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, 
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.
En listig filur
Av Roland Dolgeres.
(översättning från franskan.)

Det var platsen, där vi skulle göra halt för att äta och vila oss. Detta vida fält med, sitt stubbiga gräs likt ett ansikte med en veckas skäggstubb, måste ha blivit skapat just för att ta emot soldater, för det fanns inte någon möjlighet att finna vare sig vatten eller ved eller skugga eller ens vin. Och det var här, som vi skulle få soppa efter en marsch på trettio kilometer längs vägen till Rheims, där vi skulle rycka in i skyttegravarna.

Kocken, övergiven av varenda en i regementet, ropade att han »gåve sjutton i hela affären och att vi fick äta vad tusan vi ville», under det att han sparkade med ilskna sparkar i den lilla hög av kvistar, som låg uppstaplad mellan tvenne stenar.

Blott en enda man, smal och långskranglig, en nykomling bland rekryterna, tycktes inte vara gripen av den allmänna depressionen. Sittande på sin packning, med de tjocka ögonbrynen sammandragna, skalade han av en träpinne med en väldig horn-skaftad kniv.

— Är du inte törstig? frågade jag, då min mun var full med landsvägsdamm.
— Aldrig, svarade han. Han gapade och visade en kiselsten, som han sög på som om den vore en karamell. Sen sade han i det han reste sig upp: Jag ska gå och ta rett på vatten.

Han tog inte med sig så mycket som en mugg eller ett spann, bara käppen, som han hade skalat. Och med den stegade han över fältet med avmätta steg, snurrande den mellan sina stora händer så fort han kunde. Plötsligt tänkte jag:

— Han använder sig av slagruta. Och jag lade mig ned, stödd på armbågen,
väntande att miraklet skulle hända. Jag glömde min törst.

Det fanns inte mer vatten i det fältet än i en vagnslast sand, men mannens sätt, hans stirrande blick och bondlika utseende, även då han gick, intresserade mig så, att jag nästan väntade att få se en källa rinna upp i öknen, så som det hände Moses och hebréerna. Sedan han gått fram och tillbaka över fältet i alla riktningar, stundtals knäböjande, obekymrad av alla tillrop, stannade han. slutligen nära mig omgiven av en grupp kamrater, av vilka somliga voro starkt imponerade. medan andra åter menade, att »grabben var kollrig i mössan». Pekande i marken med sin stövel sade han: »Gräv här och ni ska finna vatten!»

Med en ofelbar min började han göra loss sin skyttegravsspade från packningen. Men olyckligtvis anlände handräckningen med vatten från annat håll, innan han fått loss sin spade. Jag kände mig nästan besviken. Ehuru jag hällde i mig en liter eller så, föreföll mig detta vatten, vari vars och ens mugg doppades, smutsigt och oaptitligt. Jag skulle ha föredragit vattnet från den dolda källan. Medan jag slevade i mig soppan,som hade kokats ihop i en hast av lök fallen från himlen och flott från Gud vete var, studerade jag källans upptäckare nyfiket. Mannen fascinerade mig nästan.

Jag har alltid dömt folk efter deras utseende. Med ett ögonkast kan jag avgöra, huruvida en man är hederlig eller inte; huruvida en kvinna är dygdig eller mindre anständig. Och mitt hela uppförande gentemot dem är absolut dikterat av mitt första intryck. Det är min metod av psykologi.

Alltså fann jag genast i min nya kamrats väderbitna ansikte, med de bägge djupa rynkorna och de sneda ögonen, tecken på uppriktighet, självkontroll och framför allt skurkaktighet.

— Han heter Maroux, talade en av kamraterna om för mig. Han säger att han har varit tjuvskytt och smugglare. Han är en listig filur, var lugn för det.

Jag kunde ha svurit på det. Vi blevo goda vänner, då jag delade en bakelse och en bit bröd med honom. Jag ville att han skulle tala, men han var fåordig som hjältarna i de böcker jag läste som pojke. Men när han hade ätit så mycket han orkade, sade han till mig med en gest: »Var du lugn. Jag ska se till att vi klara oss. Sen ska vi dela lika. Jag kan finna en biffstek, där ingen annan kan hitta ett ägg. Allt, du behöver göra, är att följa efter mig.»

Jag följde med honom. På kvällen gjorde regementet halt i en sönderskjuten by. Mitt kompani skulle logera i en lada och kamraterna svärmade uppför stegen till loftet likt pirater, som äntra ett fartyg.

— Låt dem löpa, sade han till mig, jag ska finna en bättre plats. Han gick ut att leta och jag stannade kvar. Jag kommer inte ihåg hans återkomst, så sömnig var jag, men vad jag erinrar mig är, att vi två den natten sovo på det iskalla golvet i ett övergivet stall, medan kamraterna lugnt snarkade i den varma halmen. Vad angår Maroux, så sov han utmärkt.

På morgonen sade han: »Jag ska gå och ta reda på litet mjölk till choklad.»

Han kom tillbaka i rätt tid för att slänga på sig sin packning utan en droppe mjölk. Under marschen viskade han till mig: »Nu ska vi bo på landet. Hur skulle en riktig bädd passa dig. Och ett skrovmål för oss båda. Det skulle allt smaka. Jag ska fixa't för dig.»

Jag glömde min sömnlösa natt och min tomma mage. En säng, en riktig säng och ett ordentligt mål mat! Han var då en riktig filur, den där Maroux. Hans rykte spred sig snart över hela regementet. Antagligen på grund av, att han såg ut som en krypskytt på lur och tack vare hans förtroliga vinkar. Ibland berättade han oss spännande berättelser om smuggling, kryddade med händelser med ilskna hundar, vagnar skenande iväg i galopp, mördandet av tulltjänstemän — berättelser som imponerade även på veteranerna från Tahure.

Historien om den dolda källan passerade från mun till mun tills det att det fanns tio olika versioner av den av vilka
(Fortsättning på nästa sida.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar