Tidskriften Hobby, nr 2 anno 1923 (sid 9)

Filmkritiken kunde vara mindre nådig även i mediets stumma pionjärålder. Även en del andra funderingar och formuleringar hade knappast släppts igenom idag. Eller ens kunnat formulerats utan högljudda protester. Men då gick det bra.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
FILM
Rudolph Valentino - Lila Lee 
- Nita Naldi - Blasco lbanez.

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, 
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

»Blod och sand» anses av filmfolk i allmänhet komma att bli säsongens största succés. En filmman, som vi träffade härom dagen, slog näven i bordet och förklarade sig vilja sätta sin ära i pant på att den filmen överträffade alla dem, vi sett hittills. Att Valentino ensam är i stånd att göra en film till ett slagnummer, ha vi aldrig betvivlat, men efter premiären undra vi, om inte Nita Naldi är i stånd att förstöra även den bästa inspelning. Men det största intresset knyter sig knappast kring namnen Valentino-Naldi eller ens Lila Lee, utan starkaste namnet i konstellationen torde väl vara Blasco Ibánez.

Men låtom oss titta litet närmare på saken. Filmen är spansk, det vill säga, den är visserligen inspelad i Lasky's ateljeer, men det oaktat är den att beteckna som äkta spansk. Allt spanskt synes för övrigt vara på modet just nu. Vi ha sett »De fyra ryttarna», »Spanskt blod» och mycket mer i den stilen och mer ha vi att vänta. Tyvärr.

Blasco Ibánez, Spaniens störste novellist och kanske världens mest läste författare just nu, har skrivit scenarion. Det var han, som skrev »De fyra ryttarna», vilken film ju inte var på långt när så dålig, som den hos oss framförda, nedklippta versionen gav vid handen. Vi svenskar kunna ju aldrig göra anspråk på att rätt kunna förstå en spanjor, vare sig han nu heter Lope, Benavente eller Ibánez, så få vi inskränka oss till att konstatera, att Ibánez, är intressant. Närmare kunna vi inte komma. Vi kunna aldrig begripa oss på honom.

Valentino är ju säsongens heros. Därom råder intet tvivel. Inte ens Wallace Reid, vilken vi ju sett oss leda på denna termin, kan göra honom den äran stridig. Men hur man än vänder på saken, hur än fruntimren skrika om hans gudomlighet, det kunna vi ju enas om — Valentino är ingen stor skådespelare. Och blir det aldrig heller. Men han är sevärd och man blir inte utledsen på honom.

Lila Lee är amerikas mest sympatiska filmstjärna, om man nu får använda det banala idrottsbladsuttrycket sympatisk om en så vacker kvinna som Lila Lee. Oaktat hon är född i fläskpackarstaden Chicago kan man inte undvika att erkänna, att Lila Lee är och förblir numero ett av hela raden mer eller mindre strålande stjärnor.

Nita Naldi är däremot en avgjord besvikelse. Fastän vi ju sett henne här förut i en del mindre roller, var »Blod och sand» hennes egentliga debut. Och om debuten kan ju sägas, att hon inte passar här i landet. Vi behöva inga »Fläskvenus-vampyrer» med åtsittande trikoter och former som trapetskonstnärinnor. Fy sjutton. Nita Naldi är för vulgär.

»Blod och sand» hör till Ibánez mest kända romaner. Filmen är konstnärlig, behärskad men spännande och fyller rätt så högt ställda anspråk. Men inte är den av samma mått som »De fyra ryttarna». Absolut inte.

***

Asta Nielsen och det tyska sminket.
Det är nu en känd sak, att de tyska filmdivorna inte kunna sminka sig. De lägga på alldeles för starka skuggor och göra ansiktet för markerat. Pola Negri till exempel erkände efter sin ankomst till Hollywood, att hon varit dåligt sminkad under hela den tid hon varit anställd vid tyska filmbolag. Hon såg för vulgär ut, erkände hon.

Vi förde en gång den saken på tal i närvaro av en svensk, som haft anställning vid ett filmbolag i Berlin och denne gav följande förklaring, som naturligtvis får stå för hans egen räkning.

Filmen infördes så att säga i Tyskland av Asta Nielsen för många herrans år sedan. Nu är Asta gammal och ful (det sista får stå för vår sagesmans räkning) och hon måste lägga på massor av smink för att dölja sin ålder. Men trots detta är Asta ännu den ledande figuren och förebilden. Och när Asta målar sig, så måste de andra göra likadant.

***

Med amor vid ratten.
Har ni sett »Med Amor vid ratten»? En fin-fin film. Men den är något besynnerlig. Inte kan man kalla den bilkapplöpningsfilm för filmdrama, i synnerhet som intrigen inte alls hade någon användning för den amor, som enligt programmet satt vid ratten.

Filmen skulle ha haft ett annat namn. Det amerikanska var bättre. Men nu kan man fråga sig, hur det har lyckats för Henry Ford att få den filmen inspelad. Ty den var ingenting annat än en reklamfilm för Fordbilen. Och Ford är ju judehatare, under det att filmen kontrolleras av judar. Besynnerligt.

Den konkurrerande bilen var ingen annan än Mc Farlan, en av de största bilar som finnes i Amerika. Undras vad Mc Farlans reklamchef tänkte, då han såg filmen.
Men filmen var spännande.

***

Vicente Blasco Ibánez
Författaren till »De fyra Ryttarna» och »Blod och sand» föddes år 1869 i Valencia. I likhet med de flesta spanska unga män studerade han till en början juridik och ägnade sig vid unga år åt politiken. Han var ivrig republikan och ivrade för avskaffandet av monarkien, varför han utsatte sig för en hel del obehag och faror. Han började sin litterära karriär med en serie noveller med folklivsmotiv. Hans stora genombrott inträffade är 1897 med »La Barraca». År 1912 reste han till Sydamerika för att knyta samman de spanskspråkliga delarna av gamla och nya världen fastare till ett kulturellt helt. Under kriget var han anställd för den franska krigspropagandan, tack vare vilken anställning han blev känd i samtliga de allierade länderna. Hans bästa romaner äro »Blod och sand», »La Catedral» och »Canas Y barro».

***

Två historier om gathörn.
— Har du hört, att kjolarna ska bli längre till våren?
— Nå, än sen då, dom kan i alla fall inte ta bort blåsiga gathörn.

***

— Att inte flickorna förkyla sig, då de gå ut om vintern med korta kjolar!
— Flickorna, dom klarar sig nog: Men tänk på karlarna, som ska stå i timtal i blåsiga gathörn och titta på de korta kjolarna. Kanske inte dom bli förkylda?
— Kanske det.