 |
| Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, klicka igen för att förstora till läsbar storlek. |
som övertäckts ned pressenningar, befann sig å dess botten, tomma tunnor och lådor för provianten, trodde vi. Snart kom båten upp längs sidan; vi kastade en ända till dem, som en av männen i båten gjorde fast. I samma ögonblick lyftes pressenningen upp från båtens botten, och fem eller sex man. beväpnade med revolvrar, sprungo upp. Vi skyndade oss förskräckta bort från relingen.
»Stopp där!» ropade mannen, som skött rodret, i det han hoppade ombord på vårt fartyg. »Stanna där ni äro allesammans, eljest skjuta vi eder!»
Vi rörde oss ej och betraktade med fasa dessa fribrytare, som alla snart hoppat ombord, hotande oss med sina revolvrar. Kaptenens dotter sprang med ett skrik ned i kajutan, dit hennes moder följde efter; kaptenen stod ensam på halvdileket. Han hade blivit mycket blek.
»Hör på mig, allesamman», fortsatte den mörkhyade. » Vi hava måhända mer proviant än ni och behöva intet i den vägen, men vi ha ont om folk och förklara eder för våra fångar. Gå genast ned i båten och tag ingenting med eder. Därtill finns ingen tid. Vi ha allt som är nödvändigt ombord hos oss. De, som frivilligt gå i vår båt, erhålla god betalning å vårt fartyg och skola helt säkert bli nöjda. De, som visa den allra minsta uppstudsighet eller prata för mycket bredvid mun, skjuta vi. Jag antager att ni förstått mig? Skynda på nu! Alla ned i båten. Alla utom kaptenen, som jag vill tala några ord enskilt med!»
Vi hade intet val. Tysta och lydiga gingo vi ned i fribrytarnas båt; alla förutom kaptenen, hans hustru och lilla dotter. I båten omringades vi genast av piraterna. De beordrade oss att sitta på bottnen. De tilltalade varandra på spanska språket.
Fyra män rodde båten. .De övriga vaktade' oss med revolvrarna i händerna. Då vi kommit fram till den »engelska» briggen och passerade dess akter för att komma till taljorna på dess frånsida, höjde jag ofrivilligt blicken för att läsa fartygets namn, men såg ingenting annat än en del ornament och under dessa sex små, helt nyligen igenpluggade hål. Jag förstod att fartygets namn varit målat på en bortskruvad namnbräda. Briggen var halvlastad, och en lejdare hängde ned från dess reling. Det första jag lade märke till, då vi kommit ombord, var två rader små ringbultar, inskruvade i däcket midskepps. Dessa ringbultar förklarade allt. Jag kände vill till deras ändamål genom föregående erfarenheter. I sådana bultar brukade man å slavskeppen fastgöra negrer för bestraffning. För det allra minsta fel lades slaven på däck med ansiktet upp och med utsträckta armar, varpå händer och fötter fastsurrades vid fyra ringbultar. Så fick han ligga timtals på däcket, utan möjlighet att röra en lem. Den tropiska solen brände hans svarta kropp, så att skinnet rynkade sig och sprack, varvid blodet flöt ur sprickorna. Vid allvarligare förseelser bundos slavarna på samma sätt, men med ryggen upp, varefter de piskades obarmhärtigt.
Ja, jag hade seglat på ett slavskepp, men hur kunde det komma sig, att ett sådant fartyg befann sig på dessa latituder? I regel voro de sysselsatta mellan Kongofloden och Rio. Äro negrerna ombord nu eller är fartyget på väg att hämta dem? Antagligen det senare, ty luckorna voro betäckta med presenningar. Men jag fick ej tid att fundera länge häröver; slavskeppets kapten kom ned från poopen och fram till oss.
Han var en högrest, magerlagd man, iklädd panamahatt och vit jacka. Ansiktet var slätrakat och snarare rödlätt än mörkt. En stor örnnäsa och djupt liggande, kalla grå ögon, under buskiga grå ögonbryn, gåvo honom utseendet av att vara en egenmäktig, grym och rovgirig man. Han spände sina ögon i oss och talade med hård, metallisk stämma med god engelsk accent. »Halva antalet av mina män ha dött i feber. Då vår båt rodde över till eder var jag ensam ombord. Ni måste hjälpa mig. Eder kapten skall tjänstgöra som min förste styrman, han behöver ej hysa fruktan för sin hustru och dotter, de skola placeras tillsammans med honom i samma hytt. Eder styrman blir min båtsman och min andre styrman blir denne (här pekade han på den mörkhyade), resten av eder tjänstgöra som matroser. Er framtid ligger i er egen hand och är helt och hållet beroende av edert uppförande här ombord!» Med dessa ord vände han oss ryggen och gick akterut.
Andre styrman ledsagade vår kapten med familj till deras bytt, och några av slavskeppets besättning följde oss till skansen, och för att tala sanning, så trakterades vi med en mycket god frukost och ett glas sherry per man. Omkring klockan tio på förmiddagen började det blåsa upp, och vi började skjuta fart bort från vårt övergivna fartyg. Innan solen gått ned började det försviiuia horisonten och påföljande morgon sågo vi det ej mer.
Vi styrde SSV. Besättningens förstärkning genom oss blev ej till stor båtnad för slavskeppskaptenen. Febern fortsatte att grassera ombord, och den ena efter den andra blev dess offer. Särskilt grym visade den sig vara mot nykomlingarna, och efter fjorton dagar hade besättningens antal sjunkit till fjorton. De första, som gjorde upp räkningen med denna världen, voro den lilla flickan, hennes moder och vår gode kapten. Tre av vår besättning och två spanjorer följdes snart efter. Nästan varje dag blev någon sjuk och begravdes någon i havet. Hajar syntes ständigt i fartygets kölvatten. Vi uppnådde NO-passagen och seglade med god fart sydvart.
Det var en klar, men mörk natt, då långe Jim kom för att avlösa mig vid rodret. Kaptenen sov i en länstol ej långt från ratten.
I det Jim tog ratten viskade han: »Gå direkt fram till backen!» Jag gick. På backen sammanträffade jag med en av våra kamrater, som hade utkiken; det var vår förre styrman. »Lägg dig ned!» viskade han till mig, »så att de ej kunna se dig, och hör på vad jag säger!» Jag lydde ögonblickligen. »Hör du Demetrius», fortsatte han, »jag antar att du kan räkna till sju!»
»Ja, vad är det fråga om?» frågade jag. »Hur många spanjorer finnas här ombord?»
»Sju!»
»Och hur många äro vi?»
»Vi äro ju också sju, men vad menar du?»
»Jo, ser du kamrat, jag trodde du hörde till de förståndiga, och att så enkla saker ej tarvade förklaring. Förstår du ej, ditt dumhuvud, att om vi ej döda dem, komma vi att stryka åt i denna fördömda feber eller komma de att mörda oss, så snart vi ej äro dem till nytta längre. Eller tror du verkligen att de ämna betala oss och släppa oss i land för att berätta om deras äventyr och snygga hantering?»
Styrmannens argument voro tydligen nog. Det var omöjligt att motsäga honom. Det var svårt för mig att lyfta min hand emot någon, men hur skulle slutet på vårt äventyr gestalta sig? »Jag går med», viskade jag.
»Nå väl, hör på. Det lönar sig ej att vänta längre; alla våra kamrater äro redo. Spanjorerna sova på däck som om de voro döda. Tag fatt i en handspak och gå akterut. Så snart du kommit upp på poopen, så lägg dig ned och kryp fram till kaptenens stol; sedan du dängt honom i huvudet med spaken, så vissla vi skola göra det övriga. Passa noga på tillsammans med Jim; styrman, som sover, är mycket lättsövd och han kommer säkert att rusa upp på däck så snart han får höra oväsendet. Jag hoppas, att ni båda äro i stånd att göra upp med denne svartmuskige djävul;
(Artikeln fortsätter på nästa sida)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar