Spökhistoria. Den mytomspunna briggen Mary Celeste är förmodligen världens mest kända spökskepp. Hon hittades drivande och övergiven utanför Portugal i slutet av 1800-talet och några spår efter besättningen har aldrig påträffats. Vad som hände besättningen och varför det fullt funktionsdugliga skeppet övergavs är ännu idag ett olöst mysterium. Här en betraktelse i andra hand från ett samtida vittne som kan kasta ljus över gåtan. Eller inte.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------ |
| Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, klicka igen för att förstora till läsbar storlek |
MarieCelestes´
försvinnande.
Ovanstående berättelse om briggen Marie Celestes mystiska försvinnande är skriven av ryske kaptenen D. Luhkmanoff, Hongkong, och har publicerats i The Nautical Magazine.
I början av juni månad år 1884 mönstrade jag som matros på en i Genua liggande italiensk brigg, som hette Ozama. destinerad till Västindien. Sedan styckegodslasten, som bestod av tusentals olika artiklar, intagits, avseglade vi till Barcelona. Här inlastades några hundra fat spanskt vin, varefter färden anträddes till San Domingo, Haiti. I mitten av juni — exakt datum har jag glömt — passerade vi Gibraltar och seglade ut i Atlanten. Vi styrde SV med norra ekvatorialströmmen in i NO-passaden.
Vädret höll sig vackert, och den lätta brisen tillät oss att föra alla segel. De enda missförhållandena ombord voro dålig föda samt brutal behandling av besättningen, och jag, såsom varande den yngste, samt utlänning, fick lida mest. Mycket snart fann jag emellertid ett säkert skydd i en av de äldre matroserna.
Han var grek ifrån Mytilene och hette Demetrius Specioti. Vi blevo snart de bästa vänner. Det var många omständigheter, som förde oss tillsammans. Vi hade samma religion, samma förnamn, båda älskade vi havet och sjömanslivet och slutligen förstodo vi något av varandras språk. Den enda väsentliga skillnaden oss emellan var åldern. Han var nära sextio och jag endast aderton år gammal. Denna skillnad i ålder var emellertid endast till min fördel, enär Specioti, såsom varande en gammal sjöbjörn och i besittning av stor styrka, var en av de bäst ansedda männen ombord. Även kaptenen använde ordet »Ni», då han tilltalade honom. Specioti kände till och hade själv varit med om många äventyr till sjöss, och ofta berättade han för mig under de långa nattvakterna om sina upplevelser. Hans berättelser om livet ombord i de gamla amerikanska klipperskeppen, om kinesiska och malajiska sjörövare, om valfångster och slavskepp, voro alltid sanningsenliga, fulla av intresse och ibland av tragedier.
Jag lyssnade ofta hela nätterna igenom till hans tal, och det är med bedrövelse jag tänker på. att jag ej antecknade hans berättelser. Mycket har jag mellertid behållit i minnet.
Jag påminner mig sålunda i minsta detalj en av hans berättelser, som handlade om Marie Celeste. Han berättade denna gåtfulla historia en natt några dagar efter det vi passerat Gibraltar.
Jag hade utkiken för tillfället. Specioti. kom sakta upp för backen och satte sig på en av kranbalkarna. Han satt tyst en lång stund, rökande sin korta kritpipa, och stirrade i det mörka havet. Slutligen mumlade han:
»Fördömda ställe, fördömda brigg !» Och med svagare stämma, så att jag knappast uppfattade vad han sade: »Marie Celeste! Marie Celeste!»
»Vad fattas dig, kamrat!» frågade jag och kastade samtidigt en blick mot horisonten.
»Hör på mig», sade han med låg röst, »och jag vill berätta dig en både intressant och god historia. Men först och främst håll god utkik, och för det andra så kom ihåg, att om du yttrar ett ord om vad jag nu står i begrepp att omtala, så kommer du att flyga överbord vid första bästa tillfälle.
För cirka femton år sedan var jag en rik man; jag hade alltid varit återhållsam och sparsam och förtjänade en del pengar ombord på amerikanska klippers, och för att tala sanning, även bland slavhandlare. Jag öppnade ett litet värdshus i Boston; affärerna gingo bra, och efter ett par år gifte jag mig med en landsmaninna och levde mycket lyckligt. Jag älskade henne outsägligt, men hon var endast ett barn jämfört med mig, en man över fyrtio år. Hon tröttnade snart på att hela dagarna och halva nätterna blanda drinks åt halvfulla sjömän och gav sig en dag iväg med en ung amerikansk cowboy.
Hennes försvinnande var nära att döda mig; jag kom i utförsbacken, började spela och dricka. Snart var jag ruinerad. Mitt värdshus såldes på auktion, och sedan fordringsägarna fått sitt, återstod mig knappt hundra dollar. Detta gjorde, att jag nyktrade till. Jag upphörde att dricka och spela och kom till den slutsatsen, att det bästa jag kunde göra var att åter gå till sjöss.
Jag reste till New York och mönstrade där under antaget namn ombord i en amerikansk brigg. Det var ett långt, smalt, svartmålat fartyg med fallande stäv och akterstagade master.
Vi voro destinerade till Medelhavet. Strax efter dagbräckningen en dag fingo vi sikte på en annan brigg, som ej var långt borta. Även den var svartmålad, lång, och hade samma slags stäv och akterstagade master som vi.
Detta inträffade ej långt från Gibraltar, och stället kan vara detsamma som där vi nu äro. Det var fullkomligt stilla, och båda fartygen förflyttade sig ej, endast rullade sakta i den lugna sjön. Efter solens uppgång uppstod en svag bris, som förde oss närmare varandra, tills den vid sjutiden på morgonen åter upphörde. Snart sågo vi, att besättningen på vår granne helt plötsligt började få bråttom, och att de gjorde klart att fira en båt i sjön på den sida, som var vänd från oss. Samtidigt hissade briggen engelsk flagg och signalen: »I brist på proviant — I hungersnöd». Här måste jag tala om för dig, att vi för några dagar sedan passerat stora stim av tonfisk och harpunerat en hel del, som saltats ned. Dessutom hade vi gott om vatten, bröd, kött och fläsk. Vi hissade amerikanska flaggan och signalen: »Sänd en båt», och så snart signalen hissats sågo vi deras allaredan nedfirade båt begiva sig iväg till oss.
Båten var stor, men roddes endast av två man. Vid rodret satt en mörkhyad man med långt skägg, iklädd en bredskyggig hatt och röd sticktröja. Då båten kommit närmare, sågo vi att något,
(Artikeln fortsätter på nästa sida)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar