Ragtime? Under 1920-talet slog jazzen igenom internationellt, och det är därför inte särskilt märkligt att denna svarta musikgenre även avhandlas i ungdomstidningen "Hobby". Historien tenderar att upprepa sig och allting går som bekant igen, och dåtidens inställning till den då nya och moderna jazzen kan säkerligen i mångt och mycket jämföras med våra dagars uppfattning om hip-hop och rap...
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Om hygglig jazzmusik och ohygglig.
 |
| Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, klicka igen för att förstora till läsbar storlek. |
Men oftast låter den ganska ohyggligt eller rättare sagt mindre välljudande. Att man här i landet inte lägger sig vinn om att spela en någorlunda anständig jazz är ett känt faktum, liksom det också är allom bekant, att vi svenskar sakna förmågan att spela dylik musik med samma kläm som niggrer, havaianer, philipinos och semiter, vilka som bekant representera de musikaliskt begåvade folkslagen.
Nu är inte ordet jazz det bästa. När man talar om jazz tänker man mer på den, som spelar än på själva musiken. Ordet, som skall användas är »Ragtime».
Rag betyder trasa och time betyder tid eller takt. Alltså blir det hela ungefär »Trasig takt» eller bruten takt. Och brytningen är som bekant åstadkommen genom en så kallad synkope eller accentflyttning genom sammandragning av taktdelar.
Tar man sig för att synkopera, kan man göra om vilken musik som helst till jazz. Ta till exempel det kända, ständigt återkommande motivet i »Simson och Delila» och ni har genast den finaste ragtimevals, som finnes, eller rättare »Moonvaltz», som amerikanarna roat sig att kalla den. Eller Bellmans gamla »Vila vid denna källa». Vilken med en smula omarbetning har blivit »Look for the silver lining», Marylynn Millers succesnummer ur den mycket omtalade musikkomedien »Sally».
Ragtime är konsten att stjäla. Amerikanarna lägga in alla möjliga kända sånger i sina dansmelodier utan att man därför kan beskylla dem för stöld och vi stjäla som bekant våra melodier från Köpenhamn via Paris från New York. Att en svensk skulle komma på den tanken, att själv sätta om Bellman på ragtime, är ju otänkbart. Vilket vi ju kan vara tacksamma för.
De här publicerade provbitarna äro avsedda at ge en uppfattning om de senaste amerikanska melodierna. De äro inte de allra senaste utan dem, som numera hunnit bli kända av det stora flertalet och vilka spelas på varenda restaurant och biograf i denna stund. En eller annan av dem torde eventuellt vara känd för en eller annan svensk. Vi ha för vår del fått noterna av en i dagarna hemkommen svensk och låta urvalet stå för hans räkning. Att folk inte begriper sig på jazz,
(Forts. på sid. 15)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar