Tidskriften Hobby, nr 2 anno 1923 (sid 6)

Hur man komponerar en slagdänga avslöjas i denna artikel. Eller...?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
»Te-da-de-da, Diddely-e-te, Dum-dum, Da-da...»

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, 
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

Överskriften här låter ju vackert, inte sant. Men den är inte någon dadaistisk hymn eller eljest hämtad från någon ism-kodex. Den är bara till för att lära folk, hur man gör en hygglig slagdänga.

En musiker, som läst förra numrets artikel om hygglig jazz och ohygglig, har haft vänligheten att skicka oss ett klipp ur en amerikansk tidning, vari en av de mest kända populärmusikkompositörerna avslöjar sina metoder. Artikelförfattaren kallar sig »en av dem» och som han bjuder på åtskilliga roande poänger vilja vi inte undandraga den musikaliskare delen av läsekretsen nyttan och nöjet av att veta, hur man gör en rolig kupplett. Det kanske är bäst att säga ifrån, att Hobby visst inte ämnar bli något speciellt jazzorgan, innan vi skrida till verket med att avslöja, hemligheterna.

»Det finns ett tric vid komponeringen lika väl som vid staplande av tegelsten», säger vår sagesman, »och den, som inte kommer underfund med det tricket kommer ingen vart. Några av de mest kända författarna till populär musik ha inte en aning om tekniken. De skulle rent av inte kunna skriva ned sina idéer på bladet, om så deras liv hängde därpå. De måste ha en tekniskt skicklig person att utföra det arbetet.

Så till exempel kom en av de duktigaste. i genren in till mig härom dagen. »Hör du», sade han till mig, »kan du göra något av det här?» Och han begynte att gnola,

»Te-da -de-da, Didd el y-e-t e, Dum-dum, Da-da ... förstår du?»

Jag fattade rytmen genast. »Ta en tonart, som passar min röst», fortsatte han, här har du refrängen!» Det var allt han gjorde. Jag ordnade den orkestrala delen och det blev en stor succés. Han hade gnolat på den melodien i veckotal.

Mitt första arbete var i en musikaffär, där jag hade att spela de sista nyheterna för kunderna. Jag kunde spela piano och hade en aning om harmonilära. Då det inte fanns några kunder inne, brukade jag roa mig med att spela melodier, som jag fått uppslaget till genom de stycken jag förut spelat. Jag tyckte om att exagerera. För en pianist är det många gånger lika roande att parodiera en melodi som det behagar skådespelaren att göra parodier på en tragedi. Jag höll en gång som bäst på att spela en melodi, högt uppjazzad, då jag hörde ett flatskratt bakom mig.

»Hallå där», ropade en kuplettförfattare, vilken nyss inkommit i rummet, »ni har det rätta greppet. Förstår ni, där påminner mig om någonting med apor, kokospalmer och djungel.»

Jag trodde han skojade. Jag hade aldrig sett en vild apa eller en kokospalm i hela mitt liv.

»Nej», sade han, »vänta ett ögonblick. Spela det om igen.»

Då jag slutat gick han in i ett annat rum och började kriva. På en timme hade han plitat ihop någonting, som skulle föreställa en refräng. Det var en historia om apor, kokosnötter och palmer. Jag skrattade mig fördärvad. »Där ha vi det», sa mannen, »jag tror vi klara skivan.»

Han gick hem för att skriva texten och på ett par dagar hade vi gjort en rätt så bra sång därav. Jag fick den tryckt. Ap-och-palm-genren var ny då.

På tre och en halv månad hade jag sålt tre hundra tusen exemplar och ännu säljes den.

Min melodi följdes av en störtflod av djungeldanser och djungelfantasier. Min nya vän och jag läto det gamla pianot ryta ur sig djungelmelodier i flera månader. Vi visste ingenting om djungler och sådant, naturligtvis, men vad hade det att betyda. Efter några år av dylikt arbete har jag gjort en hel del succés och är nu delägare i ett större förlag.

Ja, så kan det gå till. Nu, när var och en vet, hur man bär sig åt, är det bara att försöka.

Det finnes ingen filosofi, som lär en människa att göra en sak, som han inte tror att han kan utföra, har någon sagt. Så det är bara att försöka. Men stackars den, som skall höra på, när försöken pågå.

***

Frun: Kom ihåg nu, att Ida ska vara uppriktig.
Den nya kokerskan: Vad menar frun?
— Jo, jag menar, att Ida ska säga just vad hon menar.
— Naturligtvis frun, det är på det viset jag förlorat alla mina föregående platser.

***

Källarmästaren: Vad menar ni med att komma hit och beställa ostron utan att ha pengar att betala med?
Optimisten: Jo, ser källarmästaren, jag hoppades finna en pärla i någon av ostronen — kanske två.