------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En berättelse från Centralbadet.
(En historia, för små barn och äldre.)
Med ett hjärtligt leende återför jag ur minnet en liten tilldragelse som för ett tiotal år sedan utspelades i Centralbadets stora simhall, och i vilken undert. ofrivilligt kom att spela en framträdande roll. Utom de förtjänster den ungdomlige läsaren eller läsarinnan möjligen kommer att tillskriva historien, vill jag endast påpeka, att den publiceras för första gången och att sanningshalten garanteras äkta... Mitt intresse för vare sig offentliga som badinrättningar i allmänhet var: under uppväxtåren tämligen minimalt av den enkla anledningen, att jag ansåg den omständiga tvagningsproceduren som ett nödvändigt ont, vilken jag helst såg förrättad på sin höjd en gång om året t. ex. varje midsommarafton, vare sig den behövdes eller inte. Jag vågar därför utan överdrift påstå att det knappast var med någon odelad entusiasm, som jag gav efter för min dåvarande gode vän och studiekamrat B:s enträgna uppmaningar, att göra honom sällskap till Centralbadet.
Vid entren till den i mina ögon obehagliga inrättningen gjorde jag ett första försök att komma ifrån det förestående badet genom att förege en naturligtvis helt plötsligt påkommen magsmärta. B var emellertid betydligt ler psykolog än jag anade, ty han spände sina klotrunda corpkluggar mot min nervösa varelse och frågade med en god portion illa dold ironi: »Äru trasch!?»
— Fy f—n ! Det var nog. Min 13-åriga stolthet hade fått en svår knäck, som måste rehabiliteras till varje pris. »Trasch!» formligen röt jag fram, och tillade: »Nä, huru, jala ru hen å bäscha rej! — De ska ru inte behöva säja en gång till!»
Och för att befästa mitt ut-brott på ett övertygande sätt spände jag ett stålgrått, djupt indignerat emaljöga i B och tillade med stoiskt lugn : »Kom så dyker vi in!» Vilket vi även gjorde, sedan jag tydligen på ett imponerande sätt klarat mina färger.
Dåligt lokaliserade som vi båda voro inom etablissementet kunde vi knappast undgå att ett par gånger i följd ställa till med stora skrällen på damavdelningen, innan vi lyckligt och väl lotsat oss till en ledig hytt på manliga avdelningen.
Några minuter senare kände vi oss tämligen obesvärade av skylande föremål, och inför utsikterna att få löga sig i simhallens visserligen kalla men dock välgörande element, motsåg jag nu inte med samma obehagliga motvilja, som vid entren gav mig anledning förege ett tämligen genomskinligt svepskäl.
B susade likt en virvelvind till varmrummet (badstun) under det att jag ställde mig utmed den ena av simhallens långsidor och blickade tankfullt ned mot den spegelblanka ytan, som i föga värdiga former återgav min åtminstone ganska välformade stofthydda. En äldre åtskilligt voluminös gentleman hade under tiden sällat sig till min person på ungefär en armslängds avstånd och, märkvärdigt nog, även han snart fallit i stum förundran över förmodligen de löjeväckande former, den förargliga spegelytan återgav hans trinda lekamen.
Hur länge vi på detta sätt stått och bligat mot ytan, vågar jag inte uttala mig om, men att jag på ett synnerligen osympatiskt sätt återkallades till verkligheten lever fortfarande i friskt minne. En liten pojkvasker sprang nämligen förbi i vinande fart och i förbifarten gav han mig en försvarlig knuff i ryggen med den sorgliga påföljd, att jag i hastigheten fattar tag om den fetlagda gentlemannens hals, vadan vi båda utförde ett lindrigt sagt konstvidrigt syskonhopp i bassängen.
Stor uppståndelse och bestörtning! Jag hade all möda i världen att göra begripligt för den hetlevrade och tjurlikt ilskna gentlemannen, då vi åter befunno oss på terra firma, att felet absolut inte var mitt utan givetvis den fördömda slyngel, som tilldelat mig knuffen. Alla förklaringar eller böner klingade emellertid ohörda. Han hade blivit utsatt för dåligt skämt, trodde han, och fordrade ovillkorligen att jag skulle avlägsna mig, sen mitt »busaktiga» uppförande renderat mig en kraftig örfil.
Först några månader senare delgav mig min dåvarande gode vän, som under hela uppträdet förhållit sig passiv, att det var han som avsiktligt tilldelat mig knuffen, dit han tvivlat på, att jag i annat fall inte skulle få en droppe vatten på kroppen. Det var, som sagt, min dåvarande gode vän.
Don Josefus.
***
Rävjakten.Av Gustaf Henriksson.
August i Jonsered var född jordbrukare och älskade jorden högre än sig själv. Också ägde han en mäkta välskött gård om cirka 60 tunnland, som ansågs vara en verklig mönstergård.
Till egendomen hörde också en utmärkt givande jaktmark. Medan August i Jonsered ännu var ung var han en lika ivrig jägare som han utmärkte sig för en intensiv kärlek till jordbruket. Harjakten gynnade han dock inte nämnvärt, det var räv han framför allt ville jaga.
August i Jonsered levde och brukade sin jord i högönsklig välmåga, tills han, uppnått sitt femtionde år. Men då blev det bistra tider i landet. Hela världen började lida av den ekonomiska depressionen, som var en följd av det stora världskriget.
Det blev så småningom sämre ställt även för August i Jonsered.
(Forts. å sid. 12.)
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Längtan.
Jag längtar till min barndoms skogar,
där allt är ro och ej en vindfläkt rörs.
Jag längtar hem till vida öde moar,
där blott en turturduvas lockton hörs.
Jag har gått vilse på den långa vägen
och blivit trött av jäkt och vardagsliv.
Nu vill jag bort från gnat och split och kiv.
Jag vill bli barn på nytt i gammal vacker sägen.
Jag längtar till min barndoms skogar,
där allt är ro och ej en vindfläkt rörs.
Jag längtar hem till vida öde moar,
där blott en turturduvas lockton hörs.
GUSTAF HENRIKSSON.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar