Tidskriften Hobby, nr 2 anno 1923 (sid 13)

Den berömde polarforskaren Ernest Shackleton var egentligen irländare, inte engelsman. "Utan någon sorts viljestyrka skulle jag vara ett första klassens fyllo", lär han ha uttalat, vilket möjligen säger något om personligheten om denne man som var den förste att försöka nå sydpolen med en expedition redan 1908, fyra år före Amundsen och Scott. Schackleton tvingades dock vända 16 mil från målet p g a att strapatserna var för hårda. Han ledde ytterligare tre expeditioner mot Antarktis, och avled under den fjärde, 1922, av en hjärtattack. Nedanstående berättelse skildrar en del av dramatiken kring den tredje expeditionen 1914-16.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sexton dagar i öppen båt.

Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, 
klicka igen för att förstora till läsbar storlek.

Den kände upptäcktsresanden, sir Ernest Shackleton, befann sig som bekant i januari 1915 på väg mot sydpolen, då hans fartyg, »Endurance», sönderskruvades av packisen och sjönk. Från den lilla ön, »Elephant Island», där han kvarlämnade sina kamrater, begav han sig söder med några följeslagare i öppen båt till Sydgeorgien för att söka hjälp från valfångarstationerna. Endurance's undergång torde nog vara väl bekant för svensk publik
tack vare den film, som visats från den resan, som blev Shackletons näst sista. Den här skildrade episoden handlar uteslutande om resan till Sydgeorgien och har förut stått publicerad i en fransk tidning.

Mina kamrater voro utpumpade. Deras dåliga hälotillstånd hade nedsatt deras kurage, varför jag beslöt mig för att ta en av båtarna och bege mig till South Georgia för att skaffa hjälp innan vinterns ankomst. Wild skulle bli ledare för den återstående delen av expeditionen och jag skulle än en gång i en öppen båt trotsa oceanens raseri för att söka hjälp 1,200 kilometer därifrån.

Vi befunno oss vid höstdagjämningen, den sämsta årstiden och den antarktiska oceanen hade väl aldrig förut bättre förtjänat sitt dåliga rykte. En evig storm tycktes råda. Och för oss, inte ett ögonblicks vila, en enda ihållande kamp för livet. Faran var hela tiden överhängande och varje ögonblick kunde innebära en katastrof för oss.

Vi voro sex ombord och tre av oss hade vakten samtidigt, en satt vid rodret, den andre vid seglet och den tredje öste vattnet, som för varje våg slog in i vår stackars båt och hotade att fylla den. Skulle den motstå elementens raseri? Vi visste, att vårt företag var en dårskap, men också att denna vår dårskap var den sista utvägen att rädda våra tjugo kamrater, vilka övergivna på en öde ö skulle gå sin undergång till mötes. Därför framåt...

När den nya avlösningen hackande tänderna kom upp på däck (om man nu kunde tala om däck) kunde gamla vakten krypa ned i de sovsäckar kamratema nyss lämnat och försöka skaffa liv i de stelnade lemmarna och glömma sina lidanden under några timmars sömn. Men till och med vilan var oss inte alltid beskärd. Knappt kunde vi ha lyckats sluta ögonen, förrän en stor våg slog över oss och vi måste stiga upp för att ösa av alla krafter, varefter vi åter kunde gå till vila, genomvåtare och frusnare än någonsin. Under hela denna resa lyckades våra kläder aldrig torka. Kläderna, som vi inte bytt på sju månader, voro alldeles stela av kylan, de skavde våra stackars lemmar, gnagde sönder dem och förorsakade en smärta, som ökades av saltet med vilka vi voro som impregnerade. Vi voro betäckta med frostskador och kylsår, vilka för var dag förvärrades av vattnets och köldens inverkan.

Då morgonrodnaden visade sig den sjätte dagen, förstod jag, att James Caird förlorat motståndskraften. Den vakade inte mera i sjöarna, den tycktes som livlös, till varje pris måste den lättas, allt, som inte var oundgängligen nödvändigt måste kastas över bord. Vi höggo även bort all isen, som betäckte vår ynkliga farkost. Och tack vare våra ansträngningar sågo vi den lilla båten åter höja sig och stäva bättre mot stormen.

Följande dag var det vackert. För första gången sedan vår avfärd kunde vi orientera oss. Oaktat stormen hade vi nästan tillryggalagt halva avståndet. Solen värmde oss och vi levde upp på nytt. Kanske livet i alla fall var värt att leva!

Det vackra vädret varade inte länge. Följande dag rasade stormen. Vid midnatt satt jag vid rodret. Då varseblev jag plötsligt liksom en vit rand vid horisonten. Då jag trodde det vara dagningen, varskodde jag mina kamrater, men plötsligen blev jag tagen ur min villfarelse. Det var kammen av en ofantlig våg. I tjugusex år har jag seglat på havet och prövat dess raseri, men aldrig har jag sett något liknande. Det var ingen våg; det var en jättelik höjning av oceanen, något mäktigt och förskräckligt, som nalkades för att uppsluka oss. Minuterna, som följde, verkade som sekler... Jag vågade inte andas.., jag väntade slutet...

Ett svall av skum omgav oss. Vi kände oss lyftade, sedan hastigt nedstörtande i en avgrund. Än en gång hade försynen räddat oss i en situation, som vi inte trodde vi skulle överleva. Men i vilket tillstånd? Vår stackars James Caird var fylld ända till relingen, besegrad i en alltför ojämn strid och den erbjöd oss inte längre något skydd mot elementen. Med raseriet hos människor, som strida för sitt liv, började vi länsa, länsa... och vi kände hur vår duktiga, lilla båt så småningom åter började att lättas. Vi voro räddade.

Det var då törsten grep oss. Törsten är det värsta av alla lidanden, men hos oss var den förvärrad av allt saltstänket, som genompyrde våra kläder och piskade våra ansikten. Tiden gick som en långsam mardröm. Våra läppar brunno och våra tungor svullnade upp. Vinden fortfor att blåsa häftigt och sjön gick alltjämt hög, men tanken på faran bekymrade oss föga; vår olidliga törst lämnade oss inte frihet att tänka på något annat. Vi voro försänkta i hemsk tystnad. Timmarna gingo, enformigt dystra, med jämna mellanrum fingo vi litet kondenserad mjölk för att värma oss och för några ögonblick mildra törsten.

Den 8 maj rasade alltjämt stormen och det var omöjligt att se någonting framför oss, men vi kände, att vi nalkades land. Vid middagstiden, då molnen skingrade sig för en stund, sågo vi i fjärran Sydgeorgiens svarta klippor. Det var precis fjorton dagar sedan vi lämnade lägret på Elephant Island. Fastän vi voro utom oss av törst och genomfrusna kände vi glädjen svälla i våra bröst. Snart skulle det vara slut på våra lidanden!

Men, inte så snart, som vi tänkte! Naturen tycktes ha ett grymt förbittra livet för oss ända in i den stund, då vi trodde oss triumfera över henne. Stormens våldsamhet ökades i samma mån, som vi närmade oss den klippiga kusten, vilken inte erbjöd någon enda vik, inte ett lugnt ställe, där vi kunde lägga i land. Vågorna bröto sig i kaskader mot klipporna. Det var omöjligt att närma sig. Natten föll på. Vi måste invänta morgondagen. Vilken hemsk natt, ovädret rasade, vinden tjöt, skummet yrde upp och genomträngde allt och ökade än mer vår törst. ... Dagen, som vi med så stor otålighet inväntade, bröt in, och den visade, att vårt läge var ännu fruktansvärdare... vinden var nu tvärs och skulle snart krossa oss, vi skulle tillintetgöras.

Att ha besegrat vågornas fruktansvärda raseri, så många dagar ha kämpat

(Fortsättning på nästa sida.)