En man som knappast behöver någon närmare presentation är väl Henry Ford. Ändå får man i denna tämligen tidstypiska presentation reda på ett och annat som eljest ej uppmärksammats allt för mycket. Dessutom kan man inte låta bli att fundera över vilka namn som döljer sig bakom den inledningsvis nämnda brandsoldaten, bokhållaren och smarte juden...
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vår tidsålder är i viss mån uppkomlingarnas tidsålder. Europas kanske förmögnaste bankir började som fattig brandsoldat i Konstantinopel. Världens rikaste man begynte sin karriär som simpel bokhållare. En smart jude har svingat sig upp till vicekonung i Indien, en post som eljest plägat vara förbehållen medlemmar av Englands noblaste familjer. Borgmästaren i New York, världens största stad, var fordom eldare på den överjordiska järnvägen på tredje Avenuen. För att nu inte tala om alla de mer eller mindre besynnerliga figurer, som via politiken svingat sig upp till makt och härlighet. Och vad angår bilkungen Henry Ford, vilken år 1921 sålde 925 tusen automobiler, och antagligen sålde ännu fler föregående år, han var ännu år 1905 ägare till en liten fabrik, som blott sysselsatte tolv arbetare.
Ford hör inte till de första uppfinnarna inom automobilbranschen. Som automobilens »fäder» räknas som bekant tysken Gottlieb Daimler, som byggde den första användbara motorn och Charles Goodyear, amerikanaren, som framställde den första gummiringen. Fords storhet ligger dels i framställandet av den underbara Fordmotorn, vilken ju stått sig i många herrans år utan nämnvärda. förändringar samt i tillämpandet av en till ytterlighet långt driven standardiserng av produktionen.
Henry Ford var bondpojke. Hans far var en engelsk farmare, som utvandrat till Michigan och modern var holländska. Den unge Henry visade en sorglig oförståelse för lantbruk. Endast mekaniska ting intresserade honom. Det enda, som roade honom i lantbruket var skördemaskinerna. Som liten pojke visade han tendenser att vilja plocka sönder allting, isynnerhet var det klockor, som han brukade ta sönder in i minsta detalj för att sedan förvåna var och en med att sätta ihop dem igen. »Varenda klocka i huset darrade, då jag närmade mig», har han själv sagt på tal härom.
Vinterkvällarna tillbringade han med att läsa tekniska tidskrifter och medan de andra pojkarna i trakten gingo på Cirkus, arbetade Henry Ford i en verkstad. Hans första idé var att framställa en-dollars klockor på sätt som sedermera Ingersoll gjorde, men hans fader blev sjuk och förslaget måste uppgivas. Detta var år 1880 och Henry var då sjutton år gammal.
År 1892 gjorde han sitt intåg i Detroit. Det var ingen liten uppståndelse han där åstadkom, han hade konstruerat en motordriven pjäs, som förde samma oväsen som ett helt godståg. Endast två andra amerikanare, Charles B. Dureya och Ellwood Haynes, vilkas namn nu äro kända över världen, hade försökt sig på att konstruera en automobil. Ford arbetade i en verkstad för en liten lön och konstruerade på lediga stunder. Dessutom var han nygift och hans hustru var allvarligt bekymrad för hans hälsa, under det att grannarna, vilka voro snarare i sitt omdöme, inte drogo sig för att förklara, att han var galen.
Hans första bankir var en innehavare av en så kallad »Quick-lunch-wagon», ett mellanting av källarmästare och korvgubbe, kallad Coffee Jim. Henry Ford brukade intaga sina måltider hos Coffee Jim och anförtrodde då denne sina planer. Med pengar, förskotterade av Coffee Jim, byggde Ford en maskin, en ful, klumpig tingest, med vilken han deltog i en större tävling — och vann. Från den dagen började hans framgångar. Redan då, liksom under hela sin karriär även sedermera, undvek Ford banker, millionärer och börsspekulanter. Medan finansmännen planerade ögonblicklig vinst, höga priser och stor förtjänst, kalkylerade Ford med lägsta möjliga priser, stora försäljningar, reducerade kostnader och företaget ställt på lång sikt. Då Ford talade om, att framställa 10,000 automobiler om året, frågade man honom, var han tänkte sälja dem. Men han sålde fler än så.
En inblick i Fords monteringshall — liknande saker kunna ses i många amerikanska fabriker — ger lösningen till hans storartade framgångar. I dessa rum tillverkas inga delar. Delarna komma in automatiskt och sammansättas här. Först samlas delarna i olika avdelningar. Bakaxlar, framaxlar, ramar, kylare och motorer sammansättas här med samma presicion som sedan hela vagnen monteras. Sålunda komma hjulen från en del av anläggningen och ringarna med samma punktlighet från en annan del. I ett långt rum glida karosserierna långsamt fram på rörliga plattformar med en hastighet av en fot i minuten. Vid sidan stå män, vilka ha var sin lilla detalj att bestyra. Då karosserierna komma till ändan av plattformarna, äro de färdiga och där stå de likaledes färdiga chassierna och vänta på montering. Till sist hoppar en man upp i den färdiga vagnen och kör ut den ur hallen.
Ford är och har alltid varit en fanatisk demokrat. Hans predikande om massproduktion av automobiler till billigt pris för att kunna ge var och en tillfälle till att skaffa sig en egen vagn har inte varit dikterat enbart av affärshänsyn. Ford är från Detroit, en typisk yankeprovins, där dylika läror ständigt och jämt predikas och tillämpas på snart sagt alla livsområden. I motsats till herrar Carnegie och Vanderbilt har Henry Ford aldrig förtjänat sina pengar genom att exploatera arbetarna till det yttersta för att dra största möjliga profit av deras arbete. Ge arbetaren tio procent högre lön, och han skall arbeta dubbelt hårdare än han annars skulle ha gjort, se där Henry Fords teori.
Därför är han i innevarande stund fullkomligt dyrkad av de amerikanska arbetarna. Henry Ford gör så och så, Henry Ford säger det eller det, så skulle aldrig Henry Ford ha gjort, låter det så snart man talar med kroppsarbetare i U.S.A. Till nästa presidentval vill man ha upp Ford som kandidat, vilket kanske inte vore alldeles så lyckligt? Man har ännu i färskt minne hans misslyckade fredspropaganda och hans en smula dilletantartade åsikter om politiska ting. En man, som en gång uppfunnit en genialisk motor behöver inte för det vara en stor folkledare. Men en folkets idol kan han bli, och det är Henry Ford.
***
En ny Fordhistoria.Här ha vi den senaste Fordhistorien. Den har vissa anknytningspunkter till en del äldre av samma kategori, vilket dock inte hindrar, att den bar sina poänger. Alltså:
En bonde hade ett gammalt tak av korrugerad plåt, som han ville göra sig av med. Han skickade det därför till en fabrik för att nedskrotas och naturligtvis kom plåttaket fel och kom till Fords fabriker (precis som det gick med plåtburkarna i den äldre historien).
Efter en tid kom det skickandes till bonden — en Fordbil och en skrivelse, vari meddelades, att för den här gången fick nåd gå för rätt, men en annan gång kunde man tame f—n inte laga bilen, om han körde sönder den så grundligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar