Har ni någon gång funderat över ursprunget till, och betydelsen av, själva ordet "hobby" ? Grundbetydelsen är faktiskt kort och gott — "häst"
Termen "käpphäst" finns dokumenterad på ett engelskt kvitto från 1557, som bekräftelse på betalning för en "hobbyhäst". Föremålet, ursprungligen kallat "Tornérhäst", gjordes av trä- eller korgarbete och var utformat för att likna en riktig häst, med konstgjord svans och huvud, och fanns för såväl profana som sakrala ändamål.
Det är även belagt att termen "hobyn" användes redan i 1200-talets England, då i betydelsen "liten häst eller ponny". 1816 hade avledningen "hobby" utvecklats och införts i engelskans vokabulär. Sedan dess har ordet utvecklas till sin nuvarande betydelse, med innebörd av "avkopplande fritidssysselsättning".
Detta, och mycket annat, hade Hobbys redaktör Gösta Holmström tämligen klart för sig redan 1923...
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
REDAKTÖRENS MEMORIAL
 |
| Klicka för att öppna bilden i nytt fönster, klicka igen för att förstora till läsbar storlek. |
Det är kanske bäst,
att jag talar om vad som egentligen menas med namnet Hobby. Naturligtvis vet var och en av läsekretsen redan nu, vad Hobby betyder, men det kan ju inte skada, att man ser saken ur litet mera vetenskaplig synvinkel.
att jag talar om vad som egentligen menas med namnet Hobby. Naturligtvis vet var och en av läsekretsen redan nu, vad Hobby betyder, men det kan ju inte skada, att man ser saken ur litet mera vetenskaplig synvinkel.
Ordet Hobby återfinnes nämligen inte i Nordisk Familjebok, vad det nu kan bero på, och som läsekretsens bildningsgrad torde vara mer eller mindre påverkad av sagda publikation plus Hjorts grammatik, gamla Odhner och Allers, kan det ju inte skada att vi titta litet närmare på saken. Jo, enligt »Webster's secondary» betyder Hobby inte ursprungligen vurm eller dille utan är Hobby istället namnet på en hästras.
En Hobby är sålunda en häst, knubbig och stark och av medelstorlek. En klippare, som förflyttar sig fram trippande. Wenströms engelsk-svensk lexikon ljuger helt fräckt och säger, att Hobby är en liten häst. Den är visst inte liten. Webster säger ju uttryckligen ifrån, att hästen är av medelstorlek. Men nu kommer klämmen.
Hobby betyder också käpphäst och där ha vi det. Alltså ha vi inte alls att göra med någon redaktörens lilla privata pegas.
Man skulle förstås ha kunnat kalla tidningen för Käpphästen, vilket ju varken låter amerikaniserat eller hippologiskt, men det verkar för istadigt. Namnet vurm eller pippin passade ju inte heller, det förra var omöjligt för kolportörerna att skrika ut och det andra tillhörde ju »de vulgari Eloquio», vilket ju skulle ha kräft en stor ande som Dante eller Hugge-Glokar att rått behärska. Så nu heter tidningen Hobby.
***
Under den tid, som förflutit,
har det hänt en hel del. Jag menar — sedan jag skrev mitt förra memorial. Vi ha fått några nya tidningar, naturligtvis. Vi ha fått ett dussin nya nationalinsamlingar. Vi ha inte fått stryk i någon landskamp, triangelmatch eller federationsmatch, vi ha fått mer snö och Sveriges Rikes Biskopar ha ännu inte gjort slut på Ruhrokuptionen.
Vidare ha vi haft stora hastighetstävlingar på Edsviken. Vilka förlöpte utan större sensation och utan hastigheter över 150 km/tim. Med spänning och undran ha vi därjämte i den obeskrivlige kollegan D.N. följt utvecklingen i fallet Vasti-Hillevi. Vilket är mycket nervkittlande.
har det hänt en hel del. Jag menar — sedan jag skrev mitt förra memorial. Vi ha fått några nya tidningar, naturligtvis. Vi ha fått ett dussin nya nationalinsamlingar. Vi ha inte fått stryk i någon landskamp, triangelmatch eller federationsmatch, vi ha fått mer snö och Sveriges Rikes Biskopar ha ännu inte gjort slut på Ruhrokuptionen.
Vidare ha vi haft stora hastighetstävlingar på Edsviken. Vilka förlöpte utan större sensation och utan hastigheter över 150 km/tim. Med spänning och undran ha vi därjämte i den obeskrivlige kollegan D.N. följt utvecklingen i fallet Vasti-Hillevi. Vilket är mycket nervkittlande.
Tre finfina filmer ha vi också sett, Norma Talmages sista, Wallace Reids Fordbilspropagandafilm och Dr. Jack. Så har det varit omkring tre förskingringar om dagen, en liten bank har haft svårigheter och Västerås har vunnit svenska mästerskapet i bandy. Det är allt. Men som Svenska Morgonbladet säger:
— Vi ha bara haft en nyhet i Sverige på femton år och det var nystavningen.
Men vänta ett slag. Här kommer den stora nyheten. Hobby har sänkt till...
***
Tjugofem öre.
Per lösnummer. Vilket är mycket billigt. Den kostade trettio öre förut. Andra tidningar kosta mycket mer. Det var den överraskning jag utlovade i föregående memorial. Priset skulle gå ned, så snart tidningens spridning det tilläte, hette det. Och nu tillåter tidningens spridning det.
Per lösnummer. Vilket är mycket billigt. Den kostade trettio öre förut. Andra tidningar kosta mycket mer. Det var den överraskning jag utlovade i föregående memorial. Priset skulle gå ned, så snart tidningens spridning det tilläte, hette det. Och nu tillåter tidningens spridning det.
***
I en daglig huvudstadstidning
läste jag en dag en miniminotis om en veckotidning, som var tryckt nå grönt papper och som handlade om bland annat fiske. Den veckotidningen skulle vara Hobby. Jag talade ju om i mitt förra memorial, att man skulle göra sig löjlig över den gröna färgen. Men jag talade också om, att man inte skulle lyckas med att skriva något roligt. »Enligt Min kännedom om den mänskliga naturen», skulle George Berhnard Shaw sagt. Eftersom man tycks vilja det, får jag väl också ta upp fiske på programmet. Det är ju en sport för intelligenta människor. Åtminstone på sommaren. Den nämnda tidningen sade vidare:
läste jag en dag en miniminotis om en veckotidning, som var tryckt nå grönt papper och som handlade om bland annat fiske. Den veckotidningen skulle vara Hobby. Jag talade ju om i mitt förra memorial, att man skulle göra sig löjlig över den gröna färgen. Men jag talade också om, att man inte skulle lyckas med att skriva något roligt. »Enligt Min kännedom om den mänskliga naturen», skulle George Berhnard Shaw sagt. Eftersom man tycks vilja det, får jag väl också ta upp fiske på programmet. Det är ju en sport för intelligenta människor. Åtminstone på sommaren. Den nämnda tidningen sade vidare:
***
Det finns optimister.
Jaha, kan ni tänka er något så upprörande. Det finns optimister. Nej, mina herrar och damer! Bli aldrig optimister. Det är ett brott, ett nattsvart brott. Utan sätt er med armarna i kors och sucka över de dåliga tiderna och njut över att tillhöra det folk, som gör minst för att rädda sig från att komma på fattighuset.
Är man optimist, ja då kallas man genast brushane eller fantast. Råkar man vara pessimist, är man klok, beräknande och världserfaren. Här sitta vi nu cirka fem millioner människor, inklusive kvinnor och barn, och beklaga oss. Ingen arbetar. Fabrikerna äro igenslagna, lockoutade, blockerade eller under bankadministration. Vilket torde göra detsamma. Lika illa alltsammans.
Se på engelsmännen. Se hur de trots att hela krigets börda vilar på dem ändock med bulldoggsliknande envishet sakta men säkert reparera sin ställning. Eller på italienarna, som tillgripa operettliknande medel för att suggerera fram den entusiasm som kräves för att rädda situationen.
Eller se på amerikanarna, vilka snart kommit tillbaka till 1913 års marknadsförhållanden. Vi svenskar ha endast ögonen riktade på dem, som ha det sämre än vi själva. Vi betrakta dem, som ha det värst och säga sedan icke utan en viss självbelåtenhet: Det finns folk, som har det värre än vi.
Det må vara sant, att entusiasmen är bedräglig, om man synar den i fogarna, men utan entusiasm kommer man inte ur fläcken. Kalla beräkningar och statistik föra ingen vart.
Vi måste gaska upp oss ur försoffningen. Vi leva som somnambuler allesamman. Vi måste sätta fart på oss även i vår vardagliga bedrövelse.
Jaha, kan ni tänka er något så upprörande. Det finns optimister. Nej, mina herrar och damer! Bli aldrig optimister. Det är ett brott, ett nattsvart brott. Utan sätt er med armarna i kors och sucka över de dåliga tiderna och njut över att tillhöra det folk, som gör minst för att rädda sig från att komma på fattighuset.
Är man optimist, ja då kallas man genast brushane eller fantast. Råkar man vara pessimist, är man klok, beräknande och världserfaren. Här sitta vi nu cirka fem millioner människor, inklusive kvinnor och barn, och beklaga oss. Ingen arbetar. Fabrikerna äro igenslagna, lockoutade, blockerade eller under bankadministration. Vilket torde göra detsamma. Lika illa alltsammans.
Se på engelsmännen. Se hur de trots att hela krigets börda vilar på dem ändock med bulldoggsliknande envishet sakta men säkert reparera sin ställning. Eller på italienarna, som tillgripa operettliknande medel för att suggerera fram den entusiasm som kräves för att rädda situationen.
Eller se på amerikanarna, vilka snart kommit tillbaka till 1913 års marknadsförhållanden. Vi svenskar ha endast ögonen riktade på dem, som ha det sämre än vi själva. Vi betrakta dem, som ha det värst och säga sedan icke utan en viss självbelåtenhet: Det finns folk, som har det värre än vi.
Det må vara sant, att entusiasmen är bedräglig, om man synar den i fogarna, men utan entusiasm kommer man inte ur fläcken. Kalla beräkningar och statistik föra ingen vart.
Vi måste gaska upp oss ur försoffningen. Vi leva som somnambuler allesamman. Vi måste sätta fart på oss även i vår vardagliga bedrövelse.
***
Halva landets manliga befolkning
går utan arbete eller arbetar för ömklig underbetalning. Kontorister ha ersatts med maskinskriverskor, som bli billigare, och många komma aldrig tillbaka till sina anställningar. För ingeniörer ha vi ingen användning alls. För så vitt de inte äro tyska. Och värre blir det för var dag.
Det har gått så långt, att en daglig huvudstadstidning vågar slå upp ett flatskratt för att den träffat på en optimist. En sådan borde sättas i bur och förevisas på Skansen på Nedre Solliden. Och på den buren skulle det stå skrivet med gyllene bokstäver:
går utan arbete eller arbetar för ömklig underbetalning. Kontorister ha ersatts med maskinskriverskor, som bli billigare, och många komma aldrig tillbaka till sina anställningar. För ingeniörer ha vi ingen användning alls. För så vitt de inte äro tyska. Och värre blir det för var dag.
Det har gått så långt, att en daglig huvudstadstidning vågar slå upp ett flatskratt för att den träffat på en optimist. En sådan borde sättas i bur och förevisas på Skansen på Nedre Solliden. Och på den buren skulle det stå skrivet med gyllene bokstäver:
En optimist av år 1923. Tillhör släktet —
Editor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar