Tidskriften Hobby, nr 3 anno 1923 (sid 2)

I förra numret av tidningen redogjorde redaktören en smula för ursprunget till själva ordet "Hobby". Utgående från att han mot bättre vetande inte ljög som en häst travar, utvecklas resonemanget om hobbyhästens ursprung i detta nummer till släktskap med den belgiska ardennerhästen. Hobay, som rasen heter, är blott en mindre men ännu tåligare variant av denna slitstarka arbetshäst.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
REDAKTÖRENS MEMORIAL

På grund av
det underbara vårväder, som alltsedan förra numret av Hobby kom ut härskat här i staden, kommer tidningens tredje nummer att se något sommaraktigt ut. På framsidan har jag satt bilder av tvenne racermotorbåtar och den verkliga kulturartikel, som jag tänkt ta in, behandlande rationell skidvärd och den bästa skidvallan, får allt stå över till nästa år. För nu ska vi ha slut på vintern. Absolut.

Denna uppfattning har delats av så gott som samtliga huvudstadens spårvagnskonduktörer, bilchaufförer och spårvagnsförare (samtal med föraren förbjudet). Inte vet jag, om dessa herrar kunna räknas som väderleksexperter av professionell rang och värdighet, men deras utlåtanden ha låtit så pass trovärdiga, att tidningens redaktion, vilken har rykte om sig att vara optimistisk, hemfallit åt den uppfattningen, att vi inte ha stort mer av vinter att vänta. Litet regn få vi väl och i värsta fall några dagars snösörja, men skidorna kunna vi tryggt stuva undan.

Om vädret håller i sig, kan man alltså nästa söndag börja skrapa färg. De, som äro olyckliga nog att inte ha någon båt att skrapa, få plocka fram fotbollen.

Vad Hobby angår, har sidan tre för säkerhets skull försetts med några vinterbilder för den händelse kylan skulle komma tillbaka. Håller solen sig emellertid framme, går det ju an att titta på dessa bilder och säga med mer eller mindre belåtenhet: »Ja, så där såg det ut för tre veckor sedan.»

***

Vårvädret har haft
den inverkan, att Hobbys red, inte kunnat hålla sig inomhus på en hel vecka. Dels har detta haft den fördelen med sig, att han för sin egen del känner sig betydligt rekreerad efter vinterns små och större obehag och dels har han hållit sig borta från teatrar och biografer. Vilket ju aldrig kan skada.

Det vill säga, han har nog sett några filmer, en Fatty-komedi, som Inte var något vidare skrattretande och en eller annan tragikomisk historia, som inte kan rekommenderas. Med »Blod och sand» och »Dr Jack» ha visst filmbolagen förtagit sig och det gamla oförbätterliga skräpet plockas fram igen.

***

Bygge och bo,
egna- hems- köks- inrednings- bosättningskonst- pepparkaks- köks- vävnads- och hemtrevnads-utställningen ute på Liljevalchs konsthall på Djurgården har varit stockholmarnas stora och allt förhärskande hobby på sista tiden. Man har inte talat om annat och kommer väl inte heller att få något annat samtalsämne för flera veckor. Envar har sin hobby.

***

Radioflugan griper omkring sig.
Till en början var det bara tidningarna, som hade radioflugan. Nu har hela svenska folket gripits av sjukdomen och anfäktats svårliga. Den, som börjat syssla med radio, är hopplöst förlorad. Man bryr sig inte om något annat. Man tänker inte på annat än radio. Och detta allt, innan vi fått en enda avsändarstation i landet.

Att sitta och lyssna till morsetecknen från Vaxholm eller Karlsborg, tycker man inte skulle vara något särdeles uppbyggligt, i synnerhet som man knappast har någon utsikt att begripa ett dugg. Men det finns folk, som nöjer sig med detta. För övrigt nöja sig nog de svenska radioamatörerna med att lyssna på de engelska konserterna tills det att vi sent omsider (i våra barnbarns livstid) få egna stationer.

I hela Sveriges land torde det i den dag, som i dag är, inte finnas mer än sju eller åtta mottagarestationer, som ha vederbörligt tillstånd av vederbörande myndigheter. Men radioapparater finnas att köpa var som helst och antalet stationer bör nog uppges i fyrsiffrigt tal. Alltså äro alla dessa, utom de sju eller åtta lagliga, så där tämligen kriminella. Typiskt svenskt i sanning. Utan att folkets rättsmedvetande blir stort värre för det.

***

Vårens första svala,
har redan uppenbarat sig i form av en vårpoet, vilken inskickat ett stycke alster till Hobby. Dikten var emellertid inte så tokig fast den i likhet med alla vårpoem var tämligen tragisk och innehöll en god portion Weltschmertz. Det tycks vara sant som Shelly skriver: »Våra käraste sånger äro de, som röja de sorgligaste tankarna».
Men nu kan det vara nog med lyrik, vi ska ta och resonera hippologi i stället. Det är mer i tidens smak.

***

Om Hobayrasen.
En insändare, sam tydligen läst den »vetenskapliga» härledningen av namnet Hobby i förra numret, har bifogat ytterligare material i ärendet, vadan vi alltså kunna fördjupa oss riktigt i den vetenskap, som kallas Härledande av namnet Hobby.

Vår insändare, som kallar sig A. N. och tydligen är gammal hästvän, säger sig inte förut ha hört talas om någon hästras med namnet Hobby. »Handbok för hästvänner» av C. G. Wrangel upptager emellertid namnet Hobayrasen, vilket föranleder vår sagesman att förmoda, att Hobay skulle vara det flamländska ord, som motsvarar det engelska Hobby.

I sin strävan att förbättra den svenska lanthästrasen kom ovannämnda hippolog på 1870-talet mer och mer till den övertygelsen, att ardennerhästen vore den lämpligaste att använda härtill. Under loppet av få år införde han för olika hushållningssällskaps, bolags och enskilda personers räkning 18 hingstar och 14 ston. Men till följd av dålig uppfödning (den ardenniske bonden stod på den tiden ej högt som hästuppfödare) hejdlös export av de bästa avelsdjuren och dessas ersättande med lymfatiska låglandshästar, blev det allt svårare att erhålla lämpliga djur av den rena berghästtypen. »Det är», säger greve Wrangel, »med hänsyn till dessa förhållanden jag skulle vilja fästa våra uppfödares uppmärksamhet på den häststam, som i Ardennerna erhållit namnet 'Hobayrasen'.»

Hobayhästarna få även under vintern söka sin föda ute i markerna. Blir snön alltför djup och kölden för stark, så tagas de in en dag eller två, men släppas sedan utan barmhärtighet åter ut i skogen. En nödvändig följd av detta uppfinningssystem har varit att Hobayhästarna blivit mindre till växten än de övriga ardennerna, men ä andra sidan utmärka sig de bättre exemplaren ibland dem genom en ihärdighet, energi, seghet och livlighet, som måste intaga hästvännerna till deras förmån.

Fuxhingsten Railleur, vilken inköptes för värmländska i hingstföreningens räkning, tillhörde denna typ. Så långt Wrangel. Vår insändare säger sig själv ha sett en äkta Hobayhingst år 1881 på Torsåker i Hammarby socken. Såväl i Värmland som i Uppland var på den tiden redan Hobayhästen mycket omtyckt.